Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hvita näckrosen, af S. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lü
GRENLJUSET.
och jag ägde dock aldrig ett ord till tröst utan sökte i stället
skämta bort hennes svårmod. O, att jag tagit reda på och
delat hennes smärta! Nu fick hon ej den tröst, som hade
kunnat blifva en motvikt mot hennes svåra sorg, så att hon icke
dukat under för densamma.
Ett år hade ilat hän på snabba vingar. Jorden stod klädd
i sin sköna sommarskrud, och mitt hjärta slog af hänförelse, där
jag stod vid den klara insjöns strand och inandades
blommornas doft och tjusades af fåglarnas glada sång. På kullen bakom
mig låg den rödmålade landskyrkan, inbäddad i furu- och
björkskog. Klockornas döfva klang förkunnade, att gudstjänsten var
slutad. I båten, som var utskjuten ett stycke från land, satt Maria,
tyst och blek som vanligt, och väntade på hemfärd. Snart stod
äfven Axel vid min sida, och vi stego i båten och
anträdde vår färd mot prästgården. Vi sutto tysta, betagna af
naturens skönhet och med själens strängar stämda till heliga,
allvarliga tankar. Axel hade i dag predikat med lif och värma
om synd och nåd, fall och upprättelse. Huru skarpt hade han
icke målat syndens vederstygglighet. Jag ryste ännu vid
minnet af hans ord, och ofrivilligt, sågo mina ögon bort till Maria,
och jag tänkte: O, huru skuldbelastad lion skall känna sig!
Öfver hennes tärda drag låg dock i denna stund en stillhet och
frid, som jag ej förr skådat, och hennes ögon hvilade med ett
visst intresse på den glittrande vattenytan, hvarå båten sakta
gled framåt.
»Det är dock underbart skönt i dag, och Gud är
ju god,» sade hon slutligen lågt och sakta liksom rädd för
ljudet af sin egen röst. Det var så sällan hon yttrade sig,
att vi blefvo nästan bestörta vid hennes ord, och det vardt en
lång paus, innan Axel med sin djupa, allvarliga röst svarade:
»Ja, Gud är kärlek, och för visso är han god och mild som ingen
annan». »Men han fordrar äfven godhet och renhet af oss», sade
jag och sträckte ut min hand efter en hvit näckros, som
gungade på en liten våg vid båtens ena sida. Då jag nästa
ögonblick såg upp till Axel, såg han på mig med ett uttryck i sitt
ansikte, hvars betydelse jag först efter en längre tids förlopp
skulle fullt förstå och behjärta. Den sköna hvita rosen låg i
min hand, och omedvetet — ty mina tankar voro fjärran —
vecklade jag upp de fina bladen och fick då till min fasa se en hel
mängd små svarta djur, som dolt sig där inne. Med afsky
kastade jag blomman ned i båten, i det jag sade: »Se där en
talande bild af den fallna, skuldbelastade människan.
Näckrosen, som såg så fager ut, gömde dock i sitt inre de
veder-styggligaste saker, och jag önskar, att min hand aldrig vidrört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
