Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den hvita näckrosen, af S. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN HVITA NÄCKROSEN.
59
henne». Marias bleka kinder blefvo purpurröda, men hon böjde
sig skyndsamt ned för att taga upp rosen och dolde så sitt
ansikte för våra blickar. Hon förblef en lång stund djupt
nedböjd, men så reste hon sig slutligen och lät handen, som höll
näckrosen, glida ned i det djupa, klara vattnet. Då hon
därefter lyfte upp den och visade oss rosen, voro alla de små
svarta inkräktarne försvunna och blomman skön och härlig.
Med darrande röst sade nu Maria: »Kan icke också detta vara
en bild af hvad Guds nåd förmår att utföra i en fallen
människosjäl? Ack, hvarföre kunna icke vi människor förlåta och
glömma hvarandras fel, då Gud, den absolut helige och rene,
kan göra det?» Stora tårar runnö i denna stund utför hennes
tärda kinder, och hela hennes kropp darrade liksom af en
frossbrytning. Då jag såg, huru djupt hon led, flammade för första
gången en medlidandets känsla upp i mitt bröst, och jag hade
velat sluta henne i min famn och bedja om förlåtelse för mina
hårda ord. Men vi hade nu landstigit vid prästgårdsbryggan,
och Maria skyndade före oss upp på sitt rum, innan jag kom
mig för att säga ett ord. Axel gick tyst och begrundande vid
min sida. Jag kände nu liksom mången gång förr, att han
icke var nöjd med mig, men han sade dock icke ett
förebrående ord. Dagen därpå reste jag bort för en längre tid till en
aflägset boende släktinge. Under denna bortovaro fick jag lära
mycket, som jag sedan under hela mitt lif haft nytta af. Det
bästa af allt var, att jag då kom till en verklig själf kännedom
och förstod mitt stora behof af nåd och förlåtelse hos Gud.
Mina stolta drömmar om egen förträfflighet visade sig vara
endast falska inbillningar, och det blef mig ljuft att som en
förlorad syndare få falla ned vid Jesu fötter. Jag längtade nu
hem för att få sluta de mina i min famn och bedja dem om
förlåtelse för det förflutna. Särskildt kom jag ihåg den
olyckliga Maria och min kärlekslöshet mot henne. Ändtligen
valdagen för min hemresa inne. Med klappande hjärta åkte jag
på kvällen in genom den gröna, välkända grinden. Snart
därefter var jag sluten i de minas armar. Min första fråga gällde
sedan Maria, som jag så innerligt längtade få famna. Då jag
nämde hennes namn, märkte jag först det allvar, den sorg, som
stod tecknad på deras anleten. »Ack, sägen mig, hvad har
händt?» frågade jag med ångest i mitt hjärta vid tanken på,
att det nu kanske var för sent att försona, det jag brutit. »Hon
är väl icke död utan endast sjuk?» fortsatte jag med bedjande
röst, då jag på en lång stund ej fick något svar.
Slutligen sade min far under tårar: »Jo, Elsa, din syster
Maria är död. Hon gick hädan i frid i går afton». »Var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
