Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Negern i Amerika förr och nu. Några blad ur det amerikanska slafveriets historia, af D. Nyvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven till Roger Williams stat, Rhode Island, den religiösa
frihetens äldsta härd i världen, kom slafven i sina kedjor. Där
hälsades hvarje kristen människa såsom en broder, oberoende af
trosbekännelse och samfundsfärg, men ty värr icke oberoende af
hudens färg. Negern var ju icke en kristen, icke heller räknad
för en människa. Genom någon för honom mystisk högre
räknekonst hade den kristna bildningen, som tagit honom om hand,
ej fäst afseende vid den ringa personlighet, han fört med sig
från Afrika. Och hans ulliga hufvud räknades icke per stycke,
såsom man räknade till och med kålhufvud, utan per skålpund
af lefvande arbetskraft. I denna drömbildens vildmark hade det
förlorade svarta fåret gått vilse. Och till heder för Roger
Williams barn skall det sägas, att det första officiella uppropet
efter det förlorade var en proklamation, som utfärdades af
generalrätten i Rhode Island endast fem år efter slafveriets införande
i den lilla staten. Denna proklamation, som är den första
lagstiftning i Amerika, direkt anbefallande slafvens frigifning, bjöd,
att »ingen vare sig hvit eller svart finge mot sin vilja hållas i
träldom för en längre tid än tio år, sedan de kommit inom denna
stats fria gränser, utan måste efter den tiden frigifvas.» Det
är sant, att England i förening med vissa enskilda snikna
intressen hindrade denna lag från att strax gå i verkställighet.
Emellertid bidrog han till att stärka opinionen mot slafveriet.
Och välviljan för de svarta bland icke slafägare i Rhode Island
yttrade sig på många vis, äfven fastän rättigheten att bevisa den
ibland måste betalas med böter.
I New Jersey, dit slafveriet infördes 1664, liksom i
Pennsylvania, dit det kom först 1681, träffade negern sina trognaste
och bästa vänner, kväkarne. Och där, om någonstädes, var hans
lott såsom slaf jämförelsevis lycklig och aktad. I New Jersey
gafs honom helt och hållet genom kväkarnes inflytande en rätt,
som var honom nekad allestädes, nämligen laglig rättegång
inför en jury såsom hvita brottslingar. Och i Pennsylvania redan
sju år efter slafveriets införande protesterade kväkarne såsom
ett kyrkosamfund däremot »såsom oförenligt med Kristi religion,
mänsklig rätt, sundt förnuft och god sed». Det är sant, att
protesten den gången förklingade i luften, så långt lagstiftarne
angick, men han hördes af folket och fostrade i de djupa leden
en opinion, som 1712, 34 år senare, vuxit högt nog att göra sig
hörd i generalförsamlingen, där detta år en motion väcktes och
antogs, proklamerande slafvens fullständiga och ovillkorliga frihet.
Liksom 60 år förut i Rhode Island gäckades emellertid äfven
nu slafvens förhoppningar om frihet af Englands vägran att
erkänna lagförslaget. Den gången var det drottning Anna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
