Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Negern i Amerika förr och nu. Några blad ur det amerikanska slafveriets historia, af D. Nyvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lott att blifva en ofrivillig och, det måste tilläggas, alldeles
passiv anhängare af denne store tänkares samhällslära, en icke så
obetingad förmån, som man skulle vara böjd att tro. En
författare har sagt, att Lockes konstitution för Carolina liksom
Dracos var skrifven i blod men »med en gåspenna». Det var
alltigenom en aristokratisk författning, som noga och tankerätt
gaf ett utvaldt fåtal alla fördelar och den förbannade hopen allt
öfrigt. Och negern hörde ty värr icke till de utkorade. Visst fick
han tillhöra kyrkan. Men någon undervisning gafs honom icke
och litet eller intet af predikan. Det var icke alls ovanligt i
Norra Carolina, att prästen hade sin lön delvis i negerslafvar.
Men det är icke antecknadt, att han gick så långt i
själfförgätenhet, att han predikade för de svarta fåren. På något sätt kom
dock evangelium till denna döfva och stumma boskap och fann
i deras inre en själ, som hungrade och törstade efter Guds rike.
Och negern predikade plötsligt detta glada bud, som gjort hans
börda lätt och hans sorg ljuf, för både hvita och svarta. Det
är ett väl kändt förhållande, att negern i synnerhet i södern,
där han hade det värst och hade de minsta tillfällena att höra
ordet, tog vid tron, och att de »religiösa» slafvarnes antal var
stort. Något mer rörande än slafvarnes bönestunder, firade
mestadels i nattens stilla stunder, sedan deras tunga dagsverke
slutat, något mer rörande och originelt kan icke tänkas. I
synnerhet deras sång! Dessa underliga ton- och skaldeskapelser,
enastående i karakteristisk oregelbundenhet och likväl musikalisk
rikedom, hafva af kompositörer och musikkritiker blifvit kallade
»Amerikas enda folkvisor». De äro måhända kortast
karakteriserade såsom hallelujatoner i djupaste moll, löpande i en rytm
och en takt, hvars lössläppta frihet är en lika betecknande som
rörande musikalisk kontrast till sångarens bojor. Negern kunde
ej blott sjunga, han kunde också bedja. Och mer än det, han
kunde lida för sin tro. Ett enda exempel därpå bland de många.
Det berättas om en ung slafägare, som hade en religiös neger
och på skämt en dag slog vad med en granne, att han icke
kunde piska religionen ur denne neger eller med någon tortyr
förmå honom att förbanna Jesus. Det rysansvärda skämtet
antogs af den andre med den påföljden, att den olycklige negern
hämtades och förständigades att förbanna Jesus eller eljest piskas
ihjäl. Han bönföll sin herre om förskoning, och denne hade så
när bevekts, men tanken på förlusten och än mer blygseln inför
den andre förhärdade honom, så att han lämnade negern åt
tortyren, som icke slutade, förrän martyren uppgaf sin anda,
ropande så länge han förmådde: »O, massa, mig icke kunna
förbanna massa Jesus». Negermartyren fick verkligen ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
