Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Negern i Amerika förr och nu. Några blad ur det amerikanska slafveriets historia, af D. Nyvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
opinionen till trotsig handlingskraft den grymma »rymningslagen»,
påtvingad nordstaterna genom samma inflytelser från södern, som
systematiskt under hotelser af unionens upplösning pressat
slafveriets törnekrona på den nyfödda nationens hjässa. Enligt denna
lag var det under äfventyr af höga plikter, fängelse oeh tortyr
hvarje medborgare förbjudet att på minsta sätt hjälpa en
rymmande neger ens så pass som att rädda hans lif med en dryck
vatten eller en bit bröd eller tillfälligt skydd under ens tak.
Denna omänskliga lag trotsades. Och trotset organiserade sig
i hemliga föreningar, bland hvilka den mest beryktade är den
s. k. »underjordiska järnvägen». Naturligtvis var det ingen
järnväg bokstafligen utan snarare en rad af stationer, mellan hvilka
den rymmande negern forslades på hvarjehanda sätt af därtill
invigda vänner, mestadels under nattens skydd, på forvagnar men
också ibland vid fullt dagsljus under täckmanteln af att han var
sin formans slaf, stundom äfven såsom frakt på järnväg,
naturligtvis packad i en lår. Det sistnämnda forslingssättet var för
den stackars flyktingen ett verkligt martyrskap, som ensamt
borde hafva förtjänat friheten åt honom. Eller hvad sägs om
att packa en stor neger in i en lår, 2 fot bred, 2 fot djup och
3 fot lång, och låta honom färdas i den ställningen ett dygn
eller längre med den fruktansvärda risken att blifva kväfd till
döds, instufvad bland annat bagage, eller att dö af törst, ifall
färden fördröjdes längre, än hans lilla förråd af vatten tålde vid.
Och ändå var det godt om negrer, som voro villiga, mer än
villiga att lida detta och mer till för friheten. En neger, som
på detta sätt lyckligt fördes af »den underjordiska järnvägen»
från Richmond till Filadelfia, blef vid framkomsten af sina
vänner tillfrågad, hvad han tänkte på under den långsamma färden,
och svarade till de närvarandes djupa rörelse med att uppläsa
Davids 40:de psalm, som börjar med de orden: »Stadigt
förbidade jag Herren, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.»
Den »underjordiska järnvägen» hade fyra allmänna stråkvägar
genom New Yorks stat, kända naturligtvis af de invigda allena,
samt andra genom Ohio. Och så framgångsrik var dess
verksamhet, att sällan eller aldrig någon »resande» förlorades, och
icke mindre än 20,000 slafvar hjälptes af densamma till Kanada,
negerslafvens Kanan.
I synnerhet kväkarne voro de rymmande negrernas trofasta
vänner och kunde i de flesta fall räknas på, äfven om de icke
formligen tillhörde föreningen. Det berättas om en rik kväkare
vid namn Thomas Garrett, som varit med och hjälpt mellan
2,000 och 3,000 slafvar att rymma, att han för sin framgång i
verksamheten blef af inflytelserika fiender dragen inför rätta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
