Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår i hjärtat, af Betty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅR I HJÄRTAT.
91
en för tidig graf! Hvad kom det åt henne, att. lion ej besvarade
det bref, lion mottog efter Elsas död? Nu skulle hon kunna älska
det lilla barnet. Men måhända hade det följt sin moder dit, där
det ej finns några hårda, oförsonliga hjärtan. -— Hennes hjärta
började tråna efter en kärlek, som hon stött bort, och som aldrig
mer skulle stå henne till buds. Den var slocknad som en
ut-brunnen vulkan. Hjärtat var krossadt men ej så, att det kunde
taga emot läkedom af den store läkaren.
Därtill kom jobsposten, att Oskar Fredrik satt lifvet till vid
en järnvägsolycka. Utan anställning och medel var det en lycka i
olyckan, att han ej hade familj. Men, underligt nog, syntes denna
nya sorg icke så tynga i vågskålen som tanken på den förskjutna
dottern och hennes försvunna barn. —
V. Islossning.
Nu står kaffet färdigt på spisen, och gamla Marie tar brickan
på sin vänstra hand och är färdig att träda in till sin matmor
med den lifvande drycken. Men hon stannar plötsligt med den
högra handen på nyckeln, då hon får se en liten flicka — vår
bekantskap från vägen, hon med de vårblåa ögonen — höfviskt
ocli försiktigt träda öfver tröskeln till den öppna köksdörren.
Den lilla flickan, som syntes vara omkring tio år, bar ett bref
i handen och tycktes äfven föra med sig en fläkt af ljuf, frisk
vårluft. Hon lyfte sina sköna barnaögon med ett öppet och frimodigt
uttryck till Maries förvånade gamla ansikte och frågade okonstladt,
om lion finge träffa mor Margareta.
»Nej men jag vet, mitt lilla gull, för se, hon tar inte ofta
emot någon främmande. Men sitt ner, du min lilla piga, så skall
jag fråga matmora, om du får komma in till henne», svarade Marie
och gick in med kaffebrickan.
Den gamla kvinnan inne i den soliga kammaren satt som förut
vaggande fram och åter och lät den skygga, oroliga blicken irra ut
genom fönstret uppåt vägen, under det stickstrumpan än höjdes af
den skälfvande handen än hvilade på knäet.
»Yi ha fått främmande i köket, matmora», sade Marie i
försiktig halfhviskande ton och satte brickan på det lilla bordet
framför den gamla, »en liten tös med ett bref i handen. Hon frågar,
om hon får tala vid matmora».
Gumman ryckte till och fäste en förskräckt blick på sin
tjänarinna.
»Hvad kan hon vilja mig? Gif henne kaffe i köket och, se
här, den här tioöringen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
