Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Haagdomens innehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bestående rättstillstånd och följaktligen äro rättsvidriga och
ogiltiga;
2) avvisar den norska regeringens motsatta slutledningar;
3) förklarar, att anledning ej föreligger att avvika från den
allmänna regeln i art. 64 av domstolens statuter, enligt vilken
vardera parten bestrider sina kostnader.»
Flertalets motivering har, enligt min mening, fått ett ökat
värde genom reservationerna, som åtminstone i vad angår
rättsläget 1814, utsträckningen av begreppet Grönland och
innebörden i hänvändelserna 1915—21 ge ett välbehövligt spelrum
för avvikande eller kompletterande tolkningar. Det märkliga
är i synnerhet, att domstolen till sitt huvudargument valt, att
Danmark redan genom Kielfreden skulle ha förvärvat
suveräniteten över hela Grönland utan att dock ansluta sig till
Anzilottis mening, att ockupationen år 1721 bör tas till
utgångspunkt för ett bedömande av öns karaktär. Det heter vidare, att
handeln på Grönland sedan 1776 utgjorde »ett monopol för
danska staten», men å andra sidan anföres, »att ända till 1814
åtnjöt konungen rättigheter över Grönland i sin egenskap av
konung av Norge.» Även om man med Roestad medger, att
Norge före Kielfreden ej var något folkrättsligt subjekt, är det
svårt att finna överensstämmelse mellan dessa teser, varav den
senare f. ö. synes mig motsagd av mina i föregående
framställning anförda fakta. För själva domslutets innehåll betyder
lyckligtvis ej motsägelsen i denna punkt något som helst.
»Kielfördragets resultat blev, att vad som varit en norsk
possession förblev(!) hos kungen av Danmark och för framtiden
blev en dansk besittning».
Det är dock fara värt, att ett yttrande som detta kan tas till
intäkt av dem, som göra gällande en »norsk rätt att vara
förbittrad» över händelserna 1814, eller som med de Visscher
apostrofera Kielfredens »hårdhet». Ingenting har dock, så vitt
jag kan se, framkommit till jävande av Bourkes och
Wetterstedts uppfattning.» Man har tydligen i Haag tryckt på själva
ordalydelsen i art. 4, men väl att märka tillkom ö-klausulen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
