Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Haagdomens innehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ett tillägg till originaltexten utan att ordalydelsen därvid
kom att justeras. Originalet uppvisades i varje fall inför rätten.
Som ett kuriöst belägg för uppfattningen i Sverige vid
denna tid vill jag hänvisa till följande anteckning 6 maj 1816
av min farfars far: »Ingenting vidare politiskt hördes från
Stockholm än att Norska folket hade gjort pretention på ön
Island från Danmark, som man trodde bli en Causa Belli dem
emellan, då brodern Nore naturligtvis vill hjälpas av systern
Svea. Emellertid visa norskarna sig emot oss helt sturska och
fortfara med sitt Storting ännu, utan att därtill begära lov hos
Sveriges konung, och därigenom visat sig vilja vara ett
självständigt folk och endast vår bundsförvant». (Överste Joachim
Staël von Holsteins dagböcker, utg. Malmö, 1932).
I fråga om utsträckningen säger Brögger på ett ställe;
»Östgrönlandstvisten är ej en tvist om historiska rättigheter eller
linjer utan ett spörsmål av i dag och i går, om decenniet 1921
—31. I detta ligger allt, som må dömas om». För nordisk
uppfattning med dess klarare insikt i de omedelbara realiteterna,
hade rättsbehovet onekligen tagit denna form, och den allt
ivrigare kapplöpningen om ockupationsmeriter finner häri sin
närmaste förklaring. I själva verket har dock rättsläget i sin
folkrättsliga aspekt flera likvärdiga faser att uppvisa.
Domstolen går till en lika ytterlig förenkling genom att väsentligen
hålla sig till rättsfakta 1814. Man kan möjligen i det starka
poängterandet av, att ett fördrag förelåg med visst territoriellt
innehåll, och att dettas anfäktande med andra än helt fredliga
medel vore ett folkrättsligt delikt, hur pass starka skäl än måtte
ha talat för en statusjustering, se ett återsken från den samtidigt
lågande tvisten om Japans befogenhet att framgå på känt vis
i Mandsjuriet. En sådan omtanke var dock skäligen obehövlig,
så till vida som Lyttonkommissionen uttryckligen betonar, att
tvisten om Mandsjuriet vore av alldeles exceptionell natur och
att dess lösning ej kunde prejudicera en konflikt annorstädes[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
