Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BR
— Necken förde mig i land — sade dabakarlen — och
han gaf mig det rådet, att jag skulle offra det käraste, jag
eger, ty annars blir det ingen bro af, och gerna ger jag ut
det käraste, jag har, för min husbondes lycka.
Dermed gick dagakarlen hem och fällde vildapeln, som
skyddade hans stuga mot solens brännheta strålar, ty det
skuggrika trädet var ju det käraste han egde, och han högg
af dess lummiga grenar, spetsade det till en påle och släpade
det ned till stranden.
— Lyckas du, så blir fjerdedelen af ön din egendom!
— lofvade herremannen och bekräftade sitt löfte med en
dyr ed.
— Med Guds hjelp vill jag försöka! — sade dagakarlen.
Hunnen till midten af forsen, der vattnet fradgade i största
raseri, satte han sin vildapel, och den motstod de fräsande
böljornas angrepp. Den andra hälften af bron blef snart
fulländad, ty ju närmre man kom ön, dess lugnare föt floden.
— Med Guds bhjelp har jag lyckats! — jublade daga-
karlen, då han satte foten på den grönskande ön, och med
tacksamt hjerta böjde han knä för att tacka Gud för hjelpen.
Glädjestrålande och förnöjd gick herremannen öfver bron,
för att taga sin herrliga egendom i besittning, och då han
kom öfver till ön, mötte honom dagakarlen, sägande:
— Nådig herre, den belöning, du utlofvat, är för stor
för mig; anvisa mig blott en liten skuggrik plats, der jag
kan få bo i ro mina återstående dagar.
— Hur kunde du tro, att det var mitt alvar att så
furstligt belöna dig? — svarade herremannen skrattande, ty
nu var han glad, emedan hans länge närda önskan gått i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
