Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
fullbordan. — Tacka mig för mitt ädelmod, då jag låter dig
få bo qvar i din gamla stuga.
— Nådig herre, tillåt mig åtminstone att få medtaga
den unga vildapeln, som växer der vid kullens fot, jag vill
plantera den invid min koja, i stället för den, jag fällde.
— Oförskämde! — röt herremannen — vill du bortföra
min dyrbara egendom? Packa dig genast härifrån och låt
mig aldrig mer få skåda ditt ansigte!
Dagakarlen begaf sig sorgsen öfver bron, och då han
gick förbi sin kära vildapel, fällde han en smärtans tår, som
föll på den stympade stammen, och tåren frätte som eld uti
trädet. Knappt var dagakarlen kommen på stranden, förrän
vildapeln var alldeles uppfrätt, och bron störtade ned med
ett förskräckligt dån och bortfördes af de jublande vågorna.
Men midt ibland de hvitskummande böljorna, just der
vildapeln stått, höjde sig Necken och lyfte hotande sin hand
mot ön, och högt öfver forsens vilda dån hördes hans röst:
— Otacksamme! Njut nu ensam af din rikedom, ensam
intill din sista stund!
Och till dagakarlen talade Necken, mildt som när dugg-
regnet faller i floden:
— Du, som offrade det käraste, du egde, för din hus-
bondes lycka, gå och tag hans gård i besittning; det blir
din belöning!
— Långt ringare lott gör mig nöjd — sade dagakarlen
och gick hem till sin låga koja, och se! der den gamla vild-
apeln stått, stod en annan, högre och skuggrikare än den
förra, kostliga frukter tyngde dess grenar, och högt upp i
kronan sjöngo fåglarne:
»Förnöjsamhet är vinning nog!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
