Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
»Daniel», sade hon och stannade osäker.
»Daniel», sade denne med ett fint leende, »är
Eder nu och evinnerligen så trogen som eder högra
hand.»
»Vill I då vara mig till hjelp? — Kan I komma
öfver . . . öfver en vagn och en körsven, som är att
lita på, så fort jag gifver Er ett tecken?»
»Ja, det kan, det kan jag; en knapp timme
derefter skall det hålla en vagn i Herman Blytäckares
äng, nära till det gamla brädskjulet. Lita I bara på
det, välborna madame.»
Marie stod ett ögonblick, som om hon betänkte
sig. »Vi talas vid igen», sade hon derpå, nickade
vänligt åt Magnille och gick.
»Är hon icke all dägelighets trésor, Magnille?»
utbrast Daniel och stirrade hänryckt längs den väg, på
hvilken hon försvunnit. »Och så adeligt stolt», tillade
han triumferande, Ȍ, hon skulle sparka mig bort,
rätt föraktfullt sätta sin häl på min nacke och så
sakta trampa mig ned i det ringaste stoft, om hon
visste, huru djerft Daniel drömmer om hennes
person. — Så flammande skön och vänlig! Det sved i
mitt hjerta för henne, hon måste förtro sig åt mig,
ät mig! Böja sin stolthets majestätiska palm . . . men
det är fröjd i den sentimenten, Magnilie,
himmelrikets fröjd, Magnilkan!»
Derpå stapplade de af med hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
