Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
Karlen på gåsbänken sprang upp, gaf ett
vrålande från sig ut genom salens ena dörr, sprang
sjelf bort till den andra och började stänga den med
en alnslång jernbom; samtidigt hördes en slå smälla
till för husets bakdörr. Det var nämligen bruk der på
krogen, att, så snart der var slagsmål, stänga till så,
att ingen, som var utanför, kunde komma och taga
del i striden och sålunda gifva den större
utsträckning än nödigt; men detta var ock deras enda
inblandning, och när stängningen blifvit besörjd, smögo
de sig strax till sina sängar; ty den, som ingenting
såg, kunde icke heller något förklara.
Det var ingen af de stridande, som hade vapen
på sig, så att de blott hade näfvarna att utreda
saken med. Och der stodo de, Sti och den mörke,
och svuro och brottades. De drogo hvarandra från
fläck till fläck, vredo sig i sega, motstridande
vändningar och trängde hvarandra upp mot dörrar och
väggar; de fångade hvarandras armar, befriade sig
ur hvarandras tag, böjde och vredo sig, fram och
tillbaka, med hakorna tryckta i hvarandras skuldror.
Till sluts tumlade de omkull på golfvet; Sti var
öfverst och hade strax ett par gånger tungt stött sin
motståndares hufvud mot det kalla lergolfvet, då han
kände två starka händer gripa om sin hals. Det var
den ljuslette, som återfått sansen.
Sti var nära att qväfvas, luften rosslade i hans
strupe, det svartnade för hans ögon, och hans lemmar
förlamades. Den mörke slog sina ben kring honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
