Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
271
blick, att det först var då hon rodnande sade något
om värmen och vände sig om för att gå, först då,
som han kom till besinning och sprang upp, grep
sin lie och sin liesticka och började stryka stålet så
det klang genom den varma, dallrande luften.
Och så började han slå, som om det gälde lifvet.
Ändtligen då han såg Marie gå öfver stättan till
lunden, höll han upp och stod en stund stirrande efter
henne, med armarna stödda på lien. Derpå slängde
han i ett lien från sig och satte sig ned med
skrefvande ben, med öppen mun och med handflatorna
stödda ner i gräset på sidan, och sålunda satt han i
stilla undran öfver sig sjelf och sina egna sällsamma
tankar.
Han liknade alldeles en man, som nyss fallit ned
från ett träd.
Han tyckte hans hufvud var så fullt, som om
han drömde. — Bara det icke var någon, som gjort
någon trolldom med honom? Ty på det viset hade
han aldrig varit, det krälde och krälde inne i hans
hufvud, det var just som om han kunde tänka på sju
saker åt gången, och han hade rakt ingen styrsel på
det, det kom af sig sjelft och gick bort igen af sig
sjelft, som om han alls icke hade med det att göra.
— Det var då märkvärdigt, så hon hade sett på
honom, och hon hade ingenting sagt om, att han låg
och sof der midt på dagen. — Rätt ut ur sina klara
ögon hade hon sett så mildt och så — alldeles som
Jens Pedersens Trine hade hon sett på honom. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
