Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - I. De fem ryttarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stjernstråhle och Hjelm skickades att skaffa ris och torra
trädgrenar — om de kunde finna några. Kapten Lars beordrades
att packa upp matsäcken, som, fördelad i knyten, var fäst
bakom varje ryttares sadel. Men innan han begynte det viktiga
uppdraget, förmanade honom Benranglet.
— Försiktigt, kapten! Tappa ingenting! Och ät inte upp
hälften av den goda lübska skinka, som vackra Lisbeth på
Rådhuskällaren gav oss! Du får icke ens lukta på den! Och
krusen med rhenvinet uti har jag reda på, herr kapten. Smakar
du på det, innan vi allgemeines äro församlade, så — vid min
döda mormors skarpslipade nässpets! — skär jag icke ur ditt
feta skrov ett köttstycke nog stort att förse oss alla med en
präktig stek. Lugna dina upprörda känslor ännu en stund,
kapten!
Kapten Lars svor vid sin goda pamp, att han ärligen och
utan att smaka på varorna skulle packa upp den sköna
matsäcken.
Och han begav sig i väg till hästarna.
Snart kom Stjernstråhle och Hjelm, lastade med väldiga
fång av trädgrenar och risknippor. Ett bål tändes, och lågorna
flammade lustigt upp mot den mörka natthimlen.
General Falkenberg återkom bedrövad. Han hade icke
funnit något vatten.
— Ni få nöja er med att äta daggvått gräs och torrt hö,
stackars pållar, yttrade han, i det han smekande strök
hästarnas mankar.
Snart var aftonvarden uppdukad på ett hästtäcke vid det
flammande bålet. Kapten Lars hade visat sig som en riddersman.
Icke en bit, icke en droppe vin hade funnit vägen mellan
hans läppar. Där glänste den röda lübska skinkan, där lyste
den goda getosten, vit och fet, så att den kunde smälta i mun.
Korven, som den allkunnige Benranglet stekt på så sätt att han
på tillspetsade träpinnar stuckit den rakt in i elden, sände ut
en ljuvlig doft, och mot de gulgrå stenkrusen, innanför vilkas
väggar rhenvinet kluckade, bröt sig eldskenet förföriskt.
Med hungriga ryttares aptit grepo sig de fem verket an.
— Skål för skön Lisbeth, som skaffat oss all denna goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
