Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - III. Simson i filistéernas våld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
rikedomar äro omätliga! Men bakom monsieur Gyllenkorns
rygg rynkade mången kavaljer sin näsa åt uppkomlingens
pösande fasoner och klumpiga skämt. Och icke alla damer logo
lika smickrande sött mot honom som den yppiga skönheten
med den vita silkesskon, varur kavaljerer och riddare druckit
värdens skål.
Benranglet såg upp mot de ljusstrålande fönsterraderna. Ett
föraktfullt leende lekte kring hans mun.
— Skräna du! Fyll du dina kokotter och lakejer med vin
och stekar! Någon verklig ädling blir du icke ändå. Din
lumpenhet och drängaktighet kommer alltid att sticka fram bakom
linnets spetsar. Och mig får du icke fast i dina långfingrade
klor. Ännu är vedergällningens och hämndens timme ej slagen;
men den kommer ... den kommer ...
Svennerna och väpnarna hade avlägsnat sig från
borggården. Men vakten vid vindbryggan gick ännu fram och
tillbaka på sin post. Och skulle gå så, till dess en annan avlöste
honom.
— över borggården våga vi ej springa. Ej heller kunna vi
klättra över muren här, mumlade Benranglet.
— Nej, vi måste smyga oss bakom slottet. Där finns ingen
vakt, och vi kunna lätt osedda komma över.
Tysta likt två andeväsen smögo de sig utefter murens skugga
till andra sidan slottet. Där hade den omtänksamma Clärchen
i ett hörn av trädgården gömt en stege och ett rep. Att rulla
repet kring sin arm och resa stegen mot muren var en lätt sak.
Clärchen gick först upp. Benranglet kunde icke neka sig nöjet
att nypa henne i den runda vaden, medan han viskade:
— Skynda dig, min duva! Sätt dig grensle över muren och
vänta sedan där på mig!
Efter kom Benranglet i sin korta kjol och huva. Snart sutto
de båda vid varandras sida på murkanten. Från slottet ljöd
dansmusik och skrål. I ljuset, som flödade ut ur fönstren, sågo
de djupt under sig vallgraven med dess svarta, gyttjiga vatten.
Närmast intill muren sträckte sig en smal rand, så smal att en
människofot med möda kunde få fäste.
Benranglet slog en knut på repet och kilade in det i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
