Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - IV. Kärringen i hölasset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
över denne ståtliga snabblöpare, som drar hans resvagn? Han
måtte ha rövat den i någon furstes stall. Den är ju så skinande
fet att hårremmen glänser om honom.
— Åh, han har sannolikt fått den som brudgumsgåva, på
samma gång han erövrade prinsessan, som vilar på svandunen
i hans kaross.
— Es lebe hoch, der Lazarus!
Och soldaterna saluterade den förmente torparen och hans
kärring under högljudda skrattsalvor.
Ju mera glåporden haglade, dess dystrare och sorgsnare min
tog Falkenberg på sig. Han log inom sig och tänkte: Än en
gång månde vi få talas vid, I skränande kyrassierer. Kanske
munterheten då icke blir fullt så stor.
Och i skrindan, nerbäddad bland halmen, låg Hjelm och
betraktade soldaterna med halvslutna ögonlock. Händerna knöto
sig på den unge löjtnanten i dovt raseri, och han skulle gärna
velat rusa upp och giva de muntra ryttarna några goda hugg.
Men han måste behärska sig, och därför suckade han som en
sjuk kärring skulle ha suckat och våndats på sin dödsbädd.
Allt längre in bland lägrets tältgator körde de och allt
våldsammare, uppsluppnare blev skämtet, glammet och hånet.
Mången soldat red fram och klappade föraktfullt den stackars
utsvultne kraken, medan han samtidigt uttryckte sin beundran
för den ädle springarens former. Och en ryttare var nog fräck
att nypa kärringen i näsan. Då var Hjelm nära att ge honom
en örfil, men Falkenberg hov upp sin röst och bad med
sprucken och gnällande stämma de högvälborna riddarna låta en
stackars torpare och hans sjuka gumma få passera. Och
ryttarna öppnade leden och läto det eländiga följet draga sina
färde.
I närheten av det ena brohuvudet mötte de en skara lysande
officerare. Främst red en mager, högväxt man på en vit häst.
Han föreföll vara omkring trettiofem år gammal, bar en grå
filthatt med en vajande plym på det högburna huvudet, en
svart klädeströja, varöver nedföll en vit spetskrage samt gula
ryttarstövlar. Pannan var hög och mitt i densamma syntes två
svagt tecknade ljusröda linjer korsa varandra. Under densam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
