Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Mot Magdeburg - X. Värdshuset »Den gyllene bägaren»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
liten, blek, ljus flicka. De gingo med sänkta ögonlock. Deras
klädningsliv, som, fastän nedsmutsade, föreföllo tillverkade av
rätt dyrbart kläde, hade långa repor, varigenom det vita
hullet lyste fram, och även kjolarna hade delvis blivit
sönderslitna. De små skorna voro dammiga och tycktes ha burit
deras fötter lång väg. Av deras fina anletsdrag och blygt
stillsamma sätt kunde man sluta sig till att de voro av god familj.
Efter dem kommo tre av Gyllingkorns sällskaps- och
supbröder.
Gyllingkorn sken av förnöjelse då han kastade sitt tjuröga
på de två flickorna. Han var synbarligen nöjd med sitt rov.
— Lös händerna på dem! Här äro vi trygga för alla svenska
hundar och Magdeburgska borgare, yttrade han till
vänner-ne ... Men vänta, jag vill göra det själv, återtog han och
reste på sig.
Han gick fram till flickorna och löste deras band. Så strök
han dem med sin svettiga hand under hakan.
— Seså, mina små älsklingar, inte vara ledsna nu! Snart’
äro vi hemma i mitt slott och då skall ni få det sä bra, ni kan
önska er. Bara ni ä’ snälla förstås...
Den blonda flickan sänkte huvudet, medan en rysning
skakade hennes kropp, men brunetten slog upp sina stora,
djupsvarta ögon och fäste på Gyllingkorn en blick så flammande
av innestängt hat, att denne ofrivilligt ryggade tillbaka.
— Du blir väl spak, min unge, då vi kommit hem, mumlade
han i det han åter sjönk ned på bänken.
Så fort Benranglet fått se sin fiende, Gyllingkorn, på
trappan hade han skjutit sin svartgrå filthatt med tuppfjädern djupt
ned i pannan, så att den täckte övre delen av ansiktet utom ena
ögat, som glödde under brättet. Han kramade sitt pipskaft så
det höll på att brista medan det ena rökmolnet efter det andra
bolmade ur hans mun. Tyst satt han liksom sina kamrater och
iakttog med spänd uppmärksamhet den intressanta situationen.
Clärchen kom ut med vin till Gyllinkorn och hans sällskap.
Benranglet vinkade henne till sig.
— Håll tre hästar sadlade och var själv redo. Jag ämnar
föra dig härifrån. Annars kör nog tavernaren bort dig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
