Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - I. Allt är fåfänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
kommer dig att önska döden! Har du kanske förlorat en kär
vän, en far eller bror i striden?
— Jag har förlorat min älskade, mumlade Hjelm. Åh, de
uslingarna! bröt han ut, knöt händerna och sträckte dem i
riktning mot Magdeburg. Jag vånne, jag hade dem bundna
här! Jag skulle pina deras syndiga kött. Jag skulle trampa på
dem som de vore krälande maskar. Jag skulle bränna dem
vid sakta eld och kasta deras aska för vinden.
Men hans uppflammande häftighet lade sig snart.
... O, Gretchen, Gretchen!
Den gamle munken satt en stund tyst och betraktade honom.
Det låg en deltagande sorg och förståelse i hans öga, men
kring munnen ett smärtsamt, bittert drag, som om han nästan
avundades den unge soldaten.
— Du har ändå haft någon att älska... och hon älskade
väl också dig, mumlade han för sig själv.
Men högt yttrade han:
— Banna icke, min son! Jag vet icke på vad sätt eller
under vilka omständigheter du förlorat den, du har kär men du
skall ändock icke förbanna någon eller bära hämnd i ditt
hjärta. De som syndat få sitt straff förutan dig. Men haver du
redliga vandrat, kan du hoppas på himlens barmhärtighet...
Och för övrigt, min unge vän; jag förstår din sorg, ty jag har
prövat mycket, och innan jag blev munk och avsvor världen
har jag känt samma smärta som nu rasar i ditt bröst...
Hjelm tycktes icke höra på honom utan satt fortfarande
med nedböjt huvud.
Då lade munken sin hand på hans axel och viskade, i det
han sökte bryta hans förtvivlan och ingiva honom en stråle
av hopp:
— Kanske ändå att hon lever. Gud är god.
Hjelm såg upp. Hans anletsdrag förlorade sin dysterhet
och blevo livligare. Ty den hoppets gnista, som på djupet av
hans mörka förtvivlan flämtat i hans bröst, flammade upp
och blev till en klar eld.
— Men, fortsatte munken, vilkens ögon ännu lyste av
välvilja och deltagande, medan det bittra draget kring munnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
