Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - I. Allt är fåfänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
blivit ännu skarpare —, du skall icke taga förlusten av den
du älskat så djupt. Kvinnornas kärlek är lik vinden: man vet
icke varifrån den kommer, ej heller vart den far. Ena stunden
tillhör den dig, den andra en annan. Du kan aldrig lita på
den, ty den är lik ett rö, som drives för lidelsernas storm. Och
det är icke alltid lidelsernas storm som driver den. Ofta är
det rikedom på världsligt gott: ståtliga slott, fyllda
penningpåsar, granna dräkter och — icke minst detta: ett ytligt och dem
smickrande sätt! Min unge sorgsne vän! Tro mig! Så gammal
jag är, har även jag en gång varit ung — ung och fylld av
glädje över livet och all jordens skönhet. Och då trodde jag
på kvinnors kärlek ... Men, min son, allt är fåfänglighet,
såsom den vise Salomo predikade.
___Allt är fåfänglighet, min unge, sorgsne vän. Kvinnorna
äro icke värda att vi sörja för deras skull. Och männen icke
häller... Blott den som försakar allt för min skull och
tager sitt kors på sig och följer mig bliver lycklig, såsom du
vet står skrivet.
Munken hade under den sista delen av sitt yttrande talat
för sig själv, glömmande den man han råkat samman med på
landsvägen. Nu sedan han slutat och trots det att hans sista
ord lydde: »bliver lycklig...» böjde han huvudet och såg
mot marken.
Hjelm betraktade honom förvånad. Han, den oerfarne
soldaten, trodde att en människa som så säkert visste att allt var
fåfänglighet och visste vilken väg som borde följas för att
bliva lycklig också själv skulle se lycklig ut.
Men det gjorde icke munken. Det bittra draget kring hans
mun hade ej försvunnit, tvärtom blivit ännu skarpare och
bittrare. Munken satt nu med huvudet nedböjt och stirrade i
landsvägens damm och det var som om han sökt lösa en gåta
som blivit honom för svår.
Undrande såg den unge svensken på sin tillfällige vän, som
mitt i hans djupa bedrövelse kommit till honom för att bringa
tröst och hopp; men som nu efter sitt underligt
hatfullt-kärleks-rika tal för sin egen del tycktes äga varken hopp eller tröst.
Oaktat Hjelm var nedböjd av sorg, kunde han icke undgå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
