Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - I. Allt är fåfänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
att känna medlidande med den gamle munken, som föreföll
så deltagande och vänlig och som under sin tiggarkåpa gav
intryck av att gömma på en sorg, mycket djupare och större
än den som träffat honom själv.
— Det är icke så som du säger, min far, yttrade Hjelm
sakta. Var skall en man luta sitt huvud? Var skall han finna
lugn, tröst och ny kraft — om icke vid den kvinnas bröst,
som han älskar?
— Du dåre! mumlade munken. Äger du icke kraft inom
dig själv aldrig finner du den hos en kvinna.
— Vad sade du, min far?
— Ingenting, svarade munken.
Solen höll på att gå ned och det hade blivit afton. En afton
i maj med dunkelblå himmel och några ensamma, fjärran
brinnande stjärnor. Där lyste aftonstjärnan, klar med aldrig
svikande glans. Där glödde, strax ovan kullarnas rand, molnens
gyllenkantade purpur. Men alldeles där jordsfärens yta tog vid,
svepte sig en guldstrimma, vilkens glans var så stark att den
borde kunnat förmå människorna rikta blicken dit upp och
glömma sina tvister.
Munken, som vid Hjelms fråga höjde huvudet, såg
aftonsolens skimmer.
— Ser du, min vän, yttrade han i det han pekade åt väster,
ovan Magdeburg, ovan jorden. Ser du, hur skönt det glänser!
Där ligger salighetens land... Eller drömlandet, som vi kalla
det.
— Jag har inga drömmar. Jag vet icke vad salighet är. Jag
har förlorat den jag håller kär, viskade Hjelm.
— Så dröm då! återtog munken.
Hjelm vände sig förvånad mot den underliga munken.
— Ja, ser du, min unge vän, återtog denne. Vad är det du
älskat? Ett fantom. Ett ideal, som du målat på dina
drömmars väv — och detta tror du skall motsvara verkligheten! Du
är en dåre, min son, likt alla unga män.
— Ni talar styggt, munk. Var har ni lärt er så tröstlösa
tankar. Är det hat till människorna som driver er att yttra
sådana ord? mumlade Hjelm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
