Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - I. Allt är fåfänglighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
— Icke hat till människorna, snarare förakt eller kanske
rättare sagt medömkan och löje över dem, svarade munken. I
min ungdom var jag alldeles som du. Då trodde jag på
mänskorna — i synnerhet på kvinnorna — på kärleken och på
hela livet. Men ju äldre jag blev, ju fler motgångar jag rönte,
dess färre illusioner kunde jag behålla kvar, den ena svann bort
efter den andra och snart var jag totalt tom. Men fort gick det
icke. Jag är nu nära sjuttio år gammal och de sista trettio åren
har jag levat här som munk, sysselsatt med trädgårdsodling
och med att böta skröpliga människor. Men ända till mitt
fyrtionde år förde jag ett helt annat liv. Ty du skall veta, min
son, att jag är en boren ädling och i min ungdom var jag en
båld och tapper soldat. Men det är nu mycket länge sedan ...
Munken tystnade plötsligt. Hans blickar flöto ut i rymden.
Det var som om han överväldigades av sina minnen och som
om ännu, fastän begraven djupt i hans hjärta, fanns kvar en
tagg som stack.
Hjelm reste sig. Tysta, var och en försänkta i sina egna
tankar, gingo den unge soldaten och munken vägen fram.
Hjelm hade nu blivit nyfiken. Under samtalet med munken
hade han nästan glömt sin egen sorg och ville gärna lära känna
denne gamle man som talade så underligt, nästan hånande, om
människorna och livet, men föreföll god och välvillig. Viktiga
tilldragelser måste ha inträffat i denna sällsamme mans liv
för att han skulle övergiva soldatyrket, dragit sig från
världen och blivit munk, och Hjelm misstänkte att hans bröst bar
på mer än en hemlighet.
— Berätta mig något om ert liv, min far? bad Hjelm, då
han tyckte att tystnaden blev tryckande.
— Om det kan lända dig till någon lärdom och bättre
kännedom om människorna och livet, vill jag göra det,
yttrade munken.
— Sannolikt skall det uppenbara mången sanning för mig
och lära mig förstå mycket som jag nu ej vet. Ty jag är ung
och oerfaren som ni ser, min far, och utom att slåss och våga
livet för mitt land och min konung kan jag föga, svarade
Hjelm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
