Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Breitenfeld - VI. Vatten! Vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246’
man, som vet, vad som kan komma. Under drabbningen
frestade mig nog flaskan och jag ville dricka ur alltsamman. Men,
tänkte jag, bättre att sukta litet nu och suga på en trärot, än
att ingenting ha sedan arbetet är slut.
— Jag skulle önskat att jag tänkt detsamma, suckade kapten
Lars.
... Nå, där lag jag och sög på min flaska. Ingen människa i
närheten, varken levande eller död. Jag hade under
förföljandet kommit tämligen långt bort... Hela dagen låg jag på min
rygg, alltför svag för att kunna röra mig. Men vinet uppehöll
livet och sedan jag sovit en natt till kände jag mig så pass stark
att jag kunde kravla mig i väg. Jag gick som om jag aldrig i
mitt liv varit nykter. Vacklade till höger och vänster, slog
korsben med mig själv, snavade, föll, kröp på alla fyra under
fruktansvärda stönanden. Men framåt gick det... så
småningom. Jag ville till byn som ligger någonstans här i närheten, där
jag kunde få hjälp. En natt sov jag i skogen, och morgonen
därpå, medan jag slingrar mig fram här, hör jag en röst som
en viskning ropa mitt namn... och det är du.
... Du ser allt tämligen skral ut, min stackars vän,
avslutade Benranglet berättelsen.
— Jag är så med. Jag tror att det snart är ute med mig.
— Visst icke. Du skall väl hem till din gård nångång. Inte
duger det att dö här ute.
— Jag kommer aldrig hem. Jag dör nog här, mumlade
kapten Lars. Men, hör du, Benrangel, om du kände dig så pass
stark att du kunde gå in till byn och skaffa hjälp, vore det
allt bra.
— Ja> jag har verkligen tänkt försöka. Bara jag får tag i
några bär eller rötter eller knoppar som duga att stoppa i
magen, så tror jag nog att det går.’
— Ack, det var hyggligt av dig, min bäste vän, viskade
kaptenen.
Benranglet reste på sig för att bege sig i väg.
Ett prassel hördes bland buskarna.
— Någon kommer, yttrade han och hukade sig ned.
... Besynnerligt att jag icke funnit dem ännu, hördes en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
