Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Besättningen går i livbåtarna! - Ren fleraårig björkskog betäcker hjältens ben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
döden. Umeälvens mynning är ett vidsträckt,
imponerande deltaområde med väldiga sandrevlar, som
nu vid vårens lågvatten skvalpade i vattenytan,
medan skärgårdsöar, låga och likaledes sandiga,
hägrade i horisonten. En flock tranor på minst
hundratalet höll på att virvla runt, sökande
nattkvarter. Det hela påminde mig om något
utomeuropeiskt, jungfruligt, oberört, väldigt, och för mitt
inre såg jag Spencergulfen i Sydaustralien med dess
sandnatur, vida vatten och massor av "shags", stora
vattenfåglar.
Och när vi, klockan 7 e. m., angöra Holmsunds
kaj, få Jansson och jag ett animerat resonemang.
Där ligga bogserbåtar, som fordom tillhörde ett verk
långt söder ut, Kubikenborg vid Sundsvall. Nu är
det borta, allt har lagts ner, bogserarna ha kommit
hit. Och nu ? Skall det nu gå samma väg här som vid
Kubikenborg ?
Holmsundssågen har ju brunnit, vi kunna utifrån
vattnet se de svartnade resterna.
Tätt intill ligger det riksbekanta Sandvik.
Och som en talande symbol för alltsammans: ute
på en sandrevel ligger en lastångare med hög gul
skorsten, orörlig i dödens stillhet. Den har förlist
ute på kusten, har bogserats in av Neptunbolaget och
satts på grund.
Den skall skrotas ner! Även den!! Det är, som
om hela den värld man vuxit upp i, endast hade ett
enda öde att vänta: nedskrotning.
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
