Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 ,
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
som han gjort — Allt vad hon visste om händelsen i
parken var, att Elvira blivit biten i benet av överstens hund.
Hon tog också för avgjort, att han kom för att underrätta
sig om flickans tillstånd.
När prostinnan blev synlig, drog Fredrik sig något åt
sidan, så att modern kunde komma fram och niga för den
förnäme gästen.
»Vilken lycklig omständighet har jag att tacka för att
nådig översten i egen person gör mig den stora äran att
besöka mitt ringa hem?» utbrast prostinnan och neg djupt.
»Lycklig!» — utbrast översten med bleka läppar. »Jag
skulle tro, att deri är ganska olycklig», tillade han och
inträdde under prostinnans tak. — »Jag är kommen för att
klaga på den där lymmeln och säga frun, att om hon icke
ger honom en välförtjänt aga och ser till, att han genast
kommer bort härifrån, så får frun med mig att göra?»
Prostinnan stirrade på översten med ett uttryck, som hade
hon varit färdig att falla baklänges. Hon glömde bedja
honom stiga in, och hon tyckte, att det svindlade för ögonen,
så förskräckt blev hon vid tanken, att ett av hennes barn
ådragit sig överstens vrede, hans, som hon beräknat skulle
bliva deras stöd i framtiden och hjälpa dem fram i
världen.
Översten hade emellertid icke avvaktat prostinnans
inbjudning för att stiga in i salen, utan inträdde, medan den
stackars kvinnan sökte hämta sig från sin bestörtning.
Hon följde honom helt mekaniskt, och Fredrik, som ansåg
sig böra vara närvarande, steg även in för att avhöra
klagomålet; men detta behagade icke översten. Han vände
sig till den brottslige och sade i befallande ton, pekande
på dörren:
»Du går ut ; jag är hitkommen för att tala vid din mor
och icke vid en sådan slyngel som du.»
»Men eftersom det rör mig», menade Fredrik och såg
oförskräckt på anklagaren, »så ämnar jag stanna inne och
försvara mig. För övrigt har ej någon rätt att visa mig
ur min mors hus.»
»Barn, har du förlorat förståndet?» utropade prostinnan.
* Hörde du icke, att översten befallde dig att gå ut?»
»Jag behöver icke lyda honom», svarade Fredrik.
Aldrig i tiden hade prostinnan tänkt sig möjligheten att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
