Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCII NAMN
31
tigt förnämt skall det vara och icke sådan där knaperadel,
som den du tillhör.»
Armida reste sig upp för att gå, i det hon med
värdigheten hos en adertonårig flicka yttrade:
»Jag inlåter mig icke i någon tvist med barnungar och
allra minst med dig. — Din far borde icke slösa pengar
på att giva dig uppfostran, de äro ändå bortkastade, och det
kommer alltid att lukta klädståndslumpor av dig.»
Helt skoningslöst slungades dessa ord mot Elvira, som
uppträdde med ett strålande och glatt utseende; men nu
förändrades hennes min. En hastig skugga for över
pannan, ehuru läpparna ännu logo. Då Armida, efter att ha
uttalat sin tanke, ämnade gå, hejdade Elvira henne, sägande
med ett milt tonfall:
»Om jag rives, så klöses du; men det måste så vara;
jag vill icke beklaga mig, utan tala om mitt ärende, som
var att lämna dig detta brev, som ankommit från Timasjö.
— Det innehåller säkert en glad nyhet, ty betjänten bad mig
säga, att hästarna skulle vara här klockan tio i morgon
förmiddag för att hämta dig.» Elvira skyndade bort.
»Vet du, Armida», sade Carl, »jag finner ditt uppförande
mot Elvira elakt. Hon är fora mycket bättre än du,
ty hon har ännu aldrig tillåtit sig ett enda ord om din
far; men du anfaller ständigt hennes.»
När Elvira sprang ifrån dem, skyndade hon ner till
sjön. På fjärden blåste en frisk vind, och de med vitt
skum betäckta vågorna rullade fräsande mot den klippiga
stranden, där de krossades. Elvira stannade och
betraktade böljorna. Hon satte sig på en sten, gömde ansiktet i
händerna och försjönk i tankar.
. »Djupt i havet på demantehällen...» sjöng en klar röst
i skogen.
Elvira lyfte upp huvudet och lyssnade. — Sångaren
kom närmare. Hon blickade dit, varifrån han nalkades,
och snart syntes en lång, smärt yngling med bössa på axeln
och jaktväska vid sidan.
»Fredrik!» ropade Elvira. Sången tystnade, och
jägaren såg sig omkring för att upptäcka den, som kallat
honom vid namn.
»Ah, är det du, Elvira; vad gör du här så ensam och
med tårar på kinderna?» deklamerade han och Slängde bös-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
