Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCII NAMN
33
men jag tror ej att jag kan. — Vet du, att överstens äro
komna till Timasjö?»
»Överstens!» utropade Fredrik och rusade upp. »Då
reser jag min väg i morgon. Den mannen och jag skola
icke mötas förrän jag blivit karl.»
»Ser du, Fredrik», inföll Elvira, »du kan icke glömma det
onda, han gjort dig; men du vill, att...»
»Du skall vara bättre än jag; ja, det vill jag!» inföll
han skrattande. »Du är kvinna, du, och bör såsom sådan
vara mildare, kom ihåg det!»
Dagen därpå reste Fredrik till en av sina kamrater.
Samma dag Fredrik lämnade Altorp, for Armida till
Timasjö, för att tillbringa några veckor där såsom sällskap åt
Martha.
Det intryck Fredriks ord gjort på Elvira dunstade snart
bort. Armidas frånvaro, långt ifrån att verka försonande
på den harm hon kände, gav ny och ökad näring däråt,
emedan Carl några dagar efter Armidas avresa från Altorp
blev bjuden av översten till Timasjö.
Carl var en älskvärd yngling, som förstod konsten att
göra sig omtyckt, och då översten — för att visa Fredrik,
som han förmodade vara kvar i hemmet, att dennes
uppförande mot översten icke var glömt — bjöd Carl, förstod
den unge studenten att så begagna sig av detta företräde,
att såväl översten som överstinnan och fröken Martha bådo
honom rätt snart förnya besöket.
Under de veckor Armida stannade på Timasjö, gick icke
någon dag då ej Carl var där.
Fröken Martha, omtalad för sin skönhet och jämnårig
med Armida, var i den åldern, då en flicka är som farligast
för en eldfängd yngiing.
Elviras avund vaknade. Glädjen och det muntra skämtet
hade flyktat, och det hände ofta, att Elvira gav prov på
otålighet och dåligt lynne. Föremålet för dessa utbrott
var alltid Lotta, som i sin tur icke kunde begripa vad som
gick åt barnet.
Lotta skrev till Bromér, bad honom komma och tala
förstånd vid flickan. Lotta hade visserligen försökt göra
det, men på alla sina frågor om vad som fattades Elvira,
icke erhållit annat än otålighet till svar. Samma dag Lotta
avsänt denna epistel, kom Elvira in till henne och före-
3 A Guld och namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
