Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 ,
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
slog. att de skulle följas åt till en torpare, som Lotta
smått beskyddade.
Lotta samtyckte genast, och de vandrade av. Elvira hade
några småsaker, hon skulle giva torparens lilla flicka, och
det riktigt gladde Lotta, att Elvira nu såsom förr tänkte
på det fattiga barnet.
Deras väg gick genom björkhagen. Elvira hade några
stegs försprång, så att hon kom före Lotta upp på stora
landsvägen. Hon hade gått ett litet stycke framåt på
vägen, då hon fick se ett helt sällskap komma sig till mötes.
Det var Timasjö-herrskapet.
Hitintills hade Elvira helt sorgfälligt vaktat sig för att
komma i beröring med överstens familj, väl erinrande
sig sitt första och enda sammanträffande med dem. Nu
kände hon likväl icke någon böjelse att undvika dem, utan
drevs framåt av ett oemotståndligt begär att på nära håll
se den sköna Martha, gående vid Carls sida. Elvira
påskyndade sina steg, så att avståndet mellan henne och
Lotta blev ännu större än det varit. Hennes hjärta bultade
så häftigt, att hon tyckte sig vara nära att kvävas, då
hon passerade förbi det främmande sällskapet.
Stödd på Armidas arm gick Martha, och till vänster om
henne promenerade Carl.
Just som de gingo om Elvira vände Armida bort
huvudet för att slippa hälsa. Carl tog av sig mössan och
nickade vänligt åt henne, något som föranledde fröken
Martha att kasta en granskande blick på den unga flickan.
Elvira hörde, att Martha frågade Carl vem det var han
hälsade på, och Armida svarade med hög röst:
»Åh, det var klädmäklarens dotter, som jag talat med
dig om.»
Elvira märkte icke det övriga sällskapet, ett sådant
intryck gjorde Armidas ord, och hon hade troligen låtit
dem passera utan att giva akt på dem, om icke överstens
röst kommit henne att vända sig om.
Han yttrade nämligen: »Jag bedrager mig icke, det är
Lotta!»
Översten och ett äldre fruntimmer hade härvid stannat
framför Lotta, som stod stilla vid dikeskanten.
»Ja, det är verkligen Lotta», instämde den äldre damen
med en röst, den Elvira tyckte lät sorgsen. »Det var ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
