Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 , MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
hannisberg, som blir arrangerat i morgon av madame
d’Or-beau? I så fall skulle det vara mig särdeles angenämt att
få vara mademoiselles kavaljer och den, som anskaffar
hästar åt herrskapet båda.»
Herr Bromér tackade; han red aldrig; men han antog
likväl tillbudet för sin dotter, eftersom madame d’Orbeau
stod i spetsen för tillställningen. Strax efter
brunnsdrick-ningens slut dagen därpå skulle Edvin vara på den
bestämda mötesplatsen.
Efter att hafva uppgjort detta, tog Edvin avsked. Han
skulle gå och uppsöka Sidney för att höra, om denne ville
vara med på lustfärden.
I hotellet, där Sidney bodde, fick han veta, att mr
Lem-bourn följt markisinnan Brissier till Coblenz, dit han
avrest tidigt på morgonen.
Följande dagen vid niotiden galopperade den eleganta
ryttareskaran bort från Wiesbaden. Fdvin och Elvira
utgjorde eftertruppen. De pratade om tusen olika saker, och
Elvira fann den unge ståtlige lorden i högsta grad
intressant, ehuru han, strängt taget, icke sade ett enda minnesvärt
ord, utan talade om de mest alldagliga saker.
Lustfärden var angenäm. Alla voro glada, och säkert är,
att mången ung tärnas öde den dagen avgjordes. Slutligen
måste man tänka på återfärden. Aftonen var härlig.
Edvin red tyst vid Elviras sida. Helt plötsligt yttrade han:
»Har monsieur d’Orbeau nämnt skälet, varför jag
önskade göra er bekantskap?»
Edvins ögon fästes på Elvira. Blodet rusade upp på
den unga flickans kinder. Hon var likväl för mycket
naturbarn att förstå fördelen av att ljuga. Hon svarade
därför efter några sekunder: »Monsieur d’Orbeau har sagt
mig det.»
»Tack för detta svar, det är ett vittnesbörd på
redbarheten i er karaktär. — Nu, sedan ni givit mig detta prov
på ärlighet, skall ni helt säkert icke draga i betänkande
att med samma uppriktighet besvara min andra fråga: om
ni vill anförtro er framtid i mina händer, utbyta ert namn
mot mitt och skänka mig er hand. Med få ord, har ni mod
att fjättra ert öde vid mitt?»
»Mylord, jag känner er ju blott sedan några timmar»,
invände Elvira.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
