Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 ,
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
ledig. Den sköna kvinnans följeslagare blev stående bakom
hennes stol.
Nyfiken att se, huru detta vackra ansikte skulle växla
under spelet, återvände Sidney till det gröna bordet.
Damen spelade, som det syntes, med passion. Hon kastade i
obetänksamt överdåd sitt guld på bordet och följde sedan
med ett lidelsefullt ansiktsuttryck utgången av spelet.
Under det Sidneys hela uppmärksamhet var fäst på
spe-lerskan, kommo tre andra personer in i salen. Det var en
äldre man, en ung flicka och monsieur d’Orbeau. Alla tre
gingo fram till spelbordet och blevo stående helt nära
Sidney.
Den äldre herrn trängde sig fram, så att han över de
sittandes skuldror kunde komma åt att kasta några gulden
på bordet. Han hade lagt dit de första mynten och sade
med den likgiltigaste min i världen: »Kom närmare,
Elvira, så kan du se, huru det går till att slösa bort sina
penningar på detta usla tidsfördriv.»
Elvira fäste en nyfiken blick på bordet. Hennes far
höll på udda och vann. Bromérs ansikte blev nu livligare.
Han höll åter på udda och vann ånyo, så även tredje,
fjärde och femte gången. Allt eftersom han vann, stegrades
hans intresse.
Elvira, som hade sin hand vilande på faderns arm, kände
nu, att en nervös darrning skakade hans kropp. Hon
blickade upp till honom. Hans utseende var alldeles
förändrat. ögonen brunno, läpparna skälvde, och varje muskel
tycktes så spänd, att hans ansikte fick något krampaktigt.
Blicken följde guldet, som låg på bordet, och handen, som
insamlade vinsten, gjorde det med en spasmodisk häftighet.
Förskräckt tryckte Elvira hans hand häftigt och viskade:
»Kom, låt oss gå! Jag har sett nog.»
Bromér hörde henne icke. Han gjorde blott en rörelse
för att befria sig från det tag, hon hade fattat om armen.
Elvira upprepade sin bön med ännu enträgnare röst, men
utan lyckligare framgång. Hon vände sig nu till d’Orbeau
sägande, helt orolig:
»Monsieur, försök att få min far bort härifrån ! Spelet
upprör honom, och läkarna hava strängeligen förbjudit alla
sinnesrörelser.»
Ehuru hon talade sakta, hade hennes ton haft ett så ån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
