Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCH NAMN
123.
lovat bort sin hand; hon grät därför, att Sidneys brev
gjorde ett gripande intryck på henne, och hon grät
slutligen, för det Sidney icke förr friat. Sedan Elvira gråtit
en lång stund, läste hon för andra gången igenom Sidneys
brev, och viskade därefter vid sig själv:
»Jag varken kan eller skall bli hans maka; men jag
både kan och skall gömma hans ord i mitt hjärta och se
till att de bära frukt för framtiden.»
Tårarna borttorkades; Elvira fattade pennan och skrev:
»Sir! Om ni för sex veckor tillbaka känt och älskat
mig, skulle jag varit lycklig att få mottaga ert brev. — Nu
måste vi skiljas! Mitt framtida öde är redan bestämt, och
det är därför jag reser.
Lev lycklig och glöm mig!
Hav tack för den tid, som flytt; hav tack därför, att ni
älskat mig; hav tack för allt det goda, sköna och ädla ni
lärt mig beundra! Minnet av er skall städse stå vid min
sida såsom erinran om den bäste och ädlaste av män. Tänk
med vänskap på
Elvira Bromcr.-»
Tidigt följande morgon avreste Elvira, Bromér oci
Lotta från Wiesbaden.
Då Elvira skulle stiga upp i vagnen, som höll utanför
hotellet, stod Sidney vid vagnsdörren. Tigande hjälpte har,
henne upp i åkdonet; och då Elvira helt upprörd räckte
honom handen till avsked, fattade han den sägande:
»Må Gud vaka över er och göra er så lycklig jag
önskar!» Han släppte handen och överlämnade henne en
vacker bukett, bifogande: »Måtte ert liv alltid bli rikt på
glädjens blomster!»
Därpå blottade han sitt huvud och försvann innan
Elvira, som var upplöst i tårar, hunnit framstamma ett enda
ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
