Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 ,
MARIÉ SOPHIE SCHWARTZ
Om markisinnan i hans närvaro var aldrig så orimlig
eller orättvis mot Elvira, hände det icke, att Edvin på
något sätt sökte mildra intrycket av de sårande orden.
Edvins ögon följde endast Elvira med ihärdighet, liksom
han beslutit att studera hennes yttre, så att han därav kunde
sluta till det, som rörde sig i hennes inre, eller utleta
beve-kelsegrunderna till hennes handlingar.
Under det Edvin sålunda försummade Elvira, gjorde
Armida allt för att visa henne sin tillgivenhet och
tacksamhet. Hon bad Elvira hämta frisk luft, söka vila, och hon
föreföll som en god genius, vilken med sina omsorger och
sitt deltagande omgav den unga kvinnan.
Elvira kände sig också rörd därav, emedan Armida och
Lotta voro de enda varelser, som visade henne någon
tillgivenhet.
En morgon, då Armida länge och förgäves sökt övertala
Elvira att göra en liten promenad, yttrade hon slutligen:
»Goda Elvira, du gör dig och din tant en slät tjänst med
att arbeta på att undergräva din hälsa, och för övrigt
är du väl skyldig din man att något vårda dig om honom
och icke lämna lorden så helt och hållet utan att bry dig
om hans trevnad. Du är blek, din blick är matt, och hela
ditt yttre antyder, att du behöver litet luft.»
Elvira lät övertala sig, och Armida lovade att stanna i
rummet utanför sängkammaren för att underrätta Elvira,
när markisinnan vaknade ur den slummer, vari hon nu var
försänkt.
Elvira vandrade långsamt nedåt parken. Solen kastade
sina glänsande strålar över jordens gröna mantel, som
glittrade av daggpärlor. — En frisk sjövind blåste från
fjärden och lekte självsvåldigt med blommornas kalkat
och trädens toppar.
Det var månader sedan Elvira företog någon promenad
Man skrev nu augusti, och markisinnan sjuknade i juni
Elvira vandrade med lutat huvud vägen framåt och
genomgick i tankarna förr och nu. I vilken helt annorlunda sin
nesstämning hade hon icke såsom barn ilat igenom dessr
gångar; huru hade hon icke, såsom uppvuxen flicka, månger
gång längtansfull sträckt armarna mot Timasjö och i sit
hjärtas djup utropat:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
