Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCH NAMN
123.
»O, den som vore ägare av detta stolta hem och ett
lysande namn, huru lycklig skulle jag icke då vara!»
Nu ägde hon detta hem och även ett namn; — men
lyckan — vart hade den flyktat?
Under dylika tankar kom Elvira fram till samma plats,
där det vackra tältet fordom stått, som en gång hade retat
hennes nyfikenhet, och där hon första gången gjorde
bekantskap med Martha. Nu var där planterat, och under
träden stodo gröna bänkar. Platsen var sig icke lik.
Elvira satte sig på en av bänkarna. Hon lutade pannan
i handen, och några tårar smögo sig utför hennes kinder.
— Endast Gud visste, huru namnlöst bittra dessa tårar
voro; ty blott han läste i det unga hjärtat och såg den smärta,
som frampressade dem.
Elvira var så försjunken i sin inre värld, att hon icke
gav akt på, att en ung man kom gående från en av
sidogångarna, då hon framträdde till den fria planen. Vid
åsynen av Elvira tvärstannade han och följde henne med
ögonen. När hon satt sig på bänken, stod han en lång
stund och betraktade henne; därefter gick han med varliga
steg fram och stod snart vid hennes sida, utan att hon
observerat honom.
»Elvira!» yttrade han med låg och darrande röst.
Den unga kvinnan flög förskräckt upp och blickade på
den, som kallat henne vid namn.
»Carl!» utropade hon ofrivilligt, men blickade därefter
helt lugnt och allvarligt på honom, bifogande: »Vad för
kungl, sekter Brogren hit?»
»Min önskan att få återse och tala .vid dig. Elvira, huru
har du kunnat vara så grym, att du vägrat mig ett
ögonblicks samtal? — Jag har varit nära, att...»
»Herr kungl, sekter, fortsätt icke att tala ett språk, som
varken anstår er eller mig!» avbröt honom Elvira. »Ni har
ingenting att säga mig, och jag har ingenting att åhöra!
Våra vägar äro skilda och böra aldrig mer mötas. — Och
nu inser ni väl det fruktlösa uti att följa mig med
uttrycken av en känsla, som innebär en förolämpning, och
vilken endast ingiver förakt.»
Elvira tog några steg för att avlägsna sig.
»Ett ord, grevinna», sade Carl med dämpad röst; »ni
anser er verkligen ostraffat kunna säga, att ni föraktar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
