Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULD OCH NAMN
II
Elvira, men stannade på halva vägen, hejdad av en rörelse
från ett av fönstren. Det var en kvinnoskepnad, som
reste sig upp och kom emot honom. — Han studsade —
det var Elvira.
»Lörd Casterton», sade hon med en röst, som lät nästan
ljudlös, »jag har icke kunnat gå till vila i afton utan att
först få träffa er; jag har en bekännelse att göra, en
smärtsam och bitter sådan.»
Elviras utseende var så sorgset, hennes hållning så
ödmjuk, och hennes ögon så förgråtna, att hon utgjorde en
förkroppligad bild av smärtan.
»En bekännelse», upprepade Edvin, »och vartill skulle
den tjäna? Jag vet allt vad ni kan hava att säga mig.»
»Nej, mylord; huru mycket jag har att avbedja inför er,
har jag icke en gång själv vetat förrän nu, och jag känner
mig nästan förkrossad av detta medvetande. — O, om det
gåves en utväg för mig att...»
»Tillåt, att jag avbryter er, Elvira!» inföll Edvin med
klar röst. — »Ni skall fullkomligt förstå mig, då jag säger:
jag har lyssnat till ett samtal, som ägde rum emellan en
man och en kvinna, som sutto vid stranden i Altorps
trädgård. — Jag har förstått vad de talat, och — jag förlåter!»
Han gick med hastiga steg ifrån henne och emot den
dörr, som förde in till hans rum.
»Edvin!» ropade Elvira och räckte emot honom sina
sammanknäppta händer. »Hela mitt liv skall icke räcka
till för att göra rnig värdig er godhet.»
Lörd Casterton såg på henne med en lång blick. Därpå
vände han tillbaka, tryckte sina läppar mot hennes panna,
fattade om de sammanknäppta händerna och mumlade:
»Arma barn, även din lyckas morgon kan komma att gry;
jag hoppas det, och nu, Elvira, god natt!» Med dessa ord
skyndade han bort.
Elvira föll på knä, och lyftande händerna mot höjden,
viskade hon: »Himmelens Herre, jag tackar dig! — Nu,
nu kan jag våga hoppas!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
