Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa, som män aldrig kunna stå emot, men som
alltid ger dem sorg efter berusande glädje. Oeh
hon, som med så ärligt och varmt hjärta gått emot
Sven Bryde, hon skulle bli hans olycka. A, det var
inte sant detta, inte sant. Han ville endast spara
henne för, hvad han ansåg grymmast, men hvad
hon i denna stund skulle känt nästan som balsam,
och hon bad:
»Säg mig, af barmhärtighet, säg mig, att din
kärlek också är död.»
Han skakade på hufvudet, och hon såg tårar
glimma bakom ögonfransarna, såg, att han satt där
förkrympt och förvriden af samma rasande
själs-storm, som skakade henne. Hvad var då detta?
Hon hörde hans röst, vek, bruten, tung af
behärskning.
»Mitt eget Solljus, jag har aldrig hållit af dig
så mycket som nu. Du tar min lifskraft med dig,
när du går.»
Han kysste hennes finger, där hans ring nyss
suttit. Gång på gång upprepade han denna
ömhets-betygelse.
Ögonblicket därpå kom det uppbrusande:
»Stanna inte här, res redan i afton, annars blir
jag mig inte själf mäktig. Jag vill inte, hör du,
jag vill inte träffa dig vidare.»
Hon såg pä honom med en tårlös, smärtsam
blick, granskande drag för drag i detta ansikte, som
i upprördt tillstånd blef frånstötande. Smekande
lät hon handen glida öfver hans ljusa hår, lugnande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
