Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ord hade liksom mängt salt i såret, och hon kved
under smärtan. »Det är sant, du har ingen pappa
åt honom, det är dumt, tant.» Hon stirrade
tröstlöst ut i detta fridfulla, vackra rum, där begreppet
föräldrar blef till den ljusaste realitet, och hon
ryste vid tanken på att föda ett barn, som ej hade
hemortsrätt i samhället, ett litet stackars, oäkta barn.
Det skulle inte ha någon far! Intet stöd, ingen
stark, ledande hand. I ånger skulle det se ljuset,
i skam och blygsel skulle det döljas för världen,
och ägde hon också den största, renaste kärlek att
svepa det i, måste det frysa, förfrysa, därför att
människors hårdhet och köld skulle genomisa det.
Hon kände i detsamma en stickande smärta
rista inom sig, liksom en kort, intensiv signal, ett
obönhörligt »gif akt» och hon blef stel af ångest.
Så var det då sant! Hon slapp ej!––––––––-
Minuten därefter reste hon sig mödosamt och
stod en stund med blicken riktad på de sofvande
barnen, så sjönk hon plötsligt på knä och bad
innerligt, med hörbara ord:
»Gud, finns du, så gif mig nu mod, inte för
min, men för barnets skull! Måste jag ge en varelse
lif, så lär mig, Du, att lefva så, att detta stackars
väsen ej får lidandet medfödt. Gud, är du så stor,
som jag ville, jag kunde tro, så gif mig modersrätt:
det är kraft och styrka för barnet.»
Hon tänkte vidare: »Hundrade andra skulle
kanske be om att få dö. Det kan jag ej. Det är
som jag, midt i min förtviflan, fått dubbelt lif.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
