Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUTENBERG
Helsingin Kirjanpainajani yhdistyksen ulosantama Utgifven at’ Typografemes förening i Helsingfors
Helsingfors, Helsingfors Central-tryckeri, 1895
III vuosik.
N:o 2 * 1895
III årg.
Tilaushinta: — Prenumerationspris:
Koko vuosikerta......\ 4 m
Helt år......../
Postini, siihen luettuna. — Postportot iuber.
Toimitus: — Eedaktion:
K. I. Forsman — J. A. Snell
Ansvarig — Vastaava)
Ilmoitushinta: — Annonspris:
Petiiti-riviltä.
Per petitrad .
I 35 p.
I
Tammikuu
31
Januari
Rättning från midten!
Det är ej af någon tillfällig eller sökt
anledning vi uppmärksamma den sträfva eller
förstälda goda hållning, som råder emellan
förmän och arbetare på många tryckerier.
Detta dåliga förhållande har existerat länge,
och man vet ej när det börjat, men rätt ofta,
träder det onda fram af någon större äller
obetydlig anledning, och då tillspetsas vanligen
ovänskapen från båda sidorna i hög grad.
Anledningar till schismer finnas alltid o;n man
söker därefter, men äfven med god vilja kan
små kollisioner ibland ej undvikas, isynnerhet
med sättaren hvilken har att tolka den
evin-nerliga tariffen samtidigt både rätt och till sin
fördel, och förmannen som skall bevaka
affä-rens intresse och bestånd, och som från denna
sida uppsöker tariffens rättvisa tillämpning.
Dessa obetydliga schismer, hvilkas upphof
kunna vara ej endast de här som exempel
anförda, utan många otänkbara andra, bli med
tiden grunden till den mur, som skiljer
arbetaren från förmannen och bakom hvilken mur de
oåtkomliga för hvarandra förskansa sig. Man
kan tycka, att det ju är mindre betydelsefullt
i hvad slags förhållande man står till
hvarandra, blott man ej behöfver lida några
materiella förluster. Men äfven om detta
sistnämnda ej inträffar, finnas det likväl känsligare
naturer, *på hvilka äfven allenast frånvaron af
ärligt umgänge i det dagliga arbetet kännes
som en tung börda och stör en för öfrigt nöjd
tillvaro.
Hvad vållar kärfheten, om den råder emellan
förmannen och arbetaren? Man behöfver ej
leta lönlöst för att snart upptäcka många fula
drag, som fått medhåll och näring därigenom.
— Lätt funnen och igenkänd är den lismande
arbetaren, som endast ser sitt eget jag
framför allt annat och ställer sig in där det lönar
sig, hvilken saknar den minsta tillstymmelse
till karaktär, men som är opålitlig och bakslug.
Han kryper öfveralt och lyckas emellanåt få
en god bit, men sällan blir hans lott sämre än
medelmåttig, snarare tvärtom. Där han födes
väl manas han till fortsättning och andra till
efterföljd. Vidare röjes den slutne kamraten.
Han har någon gång fått sota för »fri-språkeri»,
och följaktligen aktar han sig numera därför.
Det är svårt att kunna stjäla hans tankar, ty
han talar just ej mera än muren; någon gång
gör han blott en grimas i smyg om någonting
misshagar honom. Han tyckes mena: här tål
det att vara försiktig, ty visserligen höra
endast gärningar människor till att näpsa, icke
tankar, men det händer dock ibland. —
Förhållandena dana karaktären; där den förut är
dålig blir den sämre, och man förstår ju att
slynglar skola växa till genom dåliga exempels
föredöme. Men för den hederlige är lifvet
bittert med en sådan omgifning.
Huru annorlunda vore det ej om
uppriktighet skulle råda emellan arbetare och förmän.
Det usla skulle få lämna rum för ärlighet, och
denna borde väl föredragas framför intriger.
En medveten tillit för hvarandra skulle göra
lifvet angenämare. — Se ej ständigt bjälken
i grannens öga, utan döm mildt hans fel och
var hällre villig till försoning än strid. Men
när det gäller någon sak, måtta ej hugget mot
personen, så skall striden biläggas utan hat
och en hand gärna räckas en annan till
för-soninsr och sremensamt arbete.
Huolissaan on työmies tulevaisuudesta, sillä
kun valtionkin, jonka ei voi uskoa tahtovan
kansansa taloudellista ahdinkoa pahentaa, töistä
noin luonnottomasti kilpaillaan, niin mitä vielä
saakaan odottaa.
—le—.
?-kilpailua.
»Eläköön kilpailu» on tunnussanana nykyään
kaikkialla. Se on tuo kuumeen ta pai nen kilpailu,
joka tätä nykyä polkee kaikkien töiden hinnat.
Suuret tehtaat samoin kuin pienemmätkin, kaikki
koettavat toistensa kanssa kilvoitella
leipäkannikasta.
Tämä sama kilpailu on hirvittävässä määrässä
tunkeutunut kirjapainotyönkin alalle. Se on
synnyttänyt ja synnyttää yhä uusia
kirjapainoja ja uusia tehtaita, jotka hurjassa kiihkossa
joko itse syöksyvät varmaan perikatoon tahi
ainakin turmelevat koko ammatin ja etupäässä
töiden hinnat ja työpalkat. Juuri nykyhetkenä,
jolloin työn puolesta on huonoin aika, tulee
tällaiset epäkohdat selvimmin näkyviin. Tuon
tuostakin kuulee puhuttavan niistä surkean
huonoista kaupoista, joita muutamalla taholla
harjoitetaan, vapaan kilpailun vallitessa.
Meille on totena kerrottu, että muuan
täkäläisistä suurimmista kirjapainoista on
kilpaillessaan erään ylihallituksen töistä laskenut hinnat
niin alhaisiksi että on mahdoton niitä antaa
muiden kuin oppilaiden tehtäväksi, samalla
kun laskulatojat saavat olla tyhjäntoimittajina,
odottaen milloin mikäkin murunen työtä tipahtaa
heillekin. On kerrottu että mainitun
hallituksen töitä olisi annettu laskulatojillekin, jos
olisivat tahtoneet ottaa 8:o tabellisivuja
tehdäkseen 50 pennillä (sanoo: viidelläkymmenellä
pennillä). Niiden hinta on tariffin mukaan
4—5-kertainen. Kun ei kukaan tuollaiseen
mahdottomuuteen ruvennut, niin korotettiin hintaa
kokonaista 25 p:iä.
Samoin on te’etet.ty todellista hintaa paljon
halvemmalla toisenkin ylihallituksen töitä. Ja
nämä on töitä, joita aina on pidetty sekä isännille
että työntekijöille edullisimpina.
Kilpailusta ei olisi mitään sanomista —
saahan kukin tehdä kuten itse tahtoo. J[utta kun
siinä mennään niin ajattelemattoman pitkälle,
että työmieheltä riistetään välttämätön ansio,
niin on se moitittavaa. Katkeralta tuntuu
miehestä, joka koko ikänsä on ollut saman työn
palveluksessa, vanhemmaksi ja perheelliseksi
tultuaan nähdä miten tulot päivä päivältä
vähenevät, kun menot sitävastoin kasvavat.
Mahdoton on myöskin enää, ijäkkäänä, antautua
muulle työalalle. Oppilaita otetaan laumottain,
niistä taas vuoronsa tulee liikaa väkeä, kun
ehtivät tulla ulosoppineiksi.
Missä on raja tällaiselle järjestelmälle? Mikä
on lopuksi tuleva? Täytyyhän toisten isäntien,
voidakseen hankkia töitä, ruveta samoin
menettelemään. Mitä merkitsevät tariffit ja muut
välipuheet, kun kumminkin harjoitetaan
mielivaltaisuutta?
Eikö ole mahdollista että herrat isännät ja
johtajat pitäisivät jotakuinkin samat hinnat ja
kilpailisivat työn hyvyydellä.
För mycket tillmötesgående?
Hvilken sättare i Helsingfors har ej hört
talas om eller känner till huru arbetet tillgår
i tidningssätteriet. Till morgontidningarna
utgifvas de första manuskripten vanligen på
eftermiddagen åt sättaren, och därmed har han
sysselsättning någon gång till aftonen eller
midnatt, men därefter kan han utan
godtgörelse få tillbringa sin tid utan sysselsättning
i sätteriet flere timmar under natten i väntan
på manuskript. Sent omsider erhålles sådant
i stor mängd, och då gäller det för honom
att, trött som han är, arbeta till sent på
morgonen. En annan gång erhålles alldeles
obetydligt eller alls intet manuskript till sättning
på eftermiddagen. Detta förfaringssätt
förlänger onödigt sättarens arbetstid. Den tid som
han under väntan förlorat, kunde han använda
till sättning af det försenade manuskriptet och
genom regelbundet arbete skulle hans
arbetstimmar betydligt kunna minskas. I anledning
af den härintills hos oss brukliga metoden
hafva härvarande morgontidningars sättare,
som bekant är, anhållit hos samtliga
redaktioner om lindring i arbetet.
Ett nytt, oväntadt förslag har bland andra
äfven inkommit som svar på ofvannämnda
anhållan. Enligt detta förslag skulle tidningen
hafva dubbel sättare-personal, den ena skulle
arbeta om dagen och den andra om natten.
Om det ej gälde någonting annat, vore
förslaget mycket tillmötesgående, men tyvärr, det
har flera mörka sidor än ljusa. I
förslaget ingår den bestämningen, att för all sats
som värkställes om dagen skulle procenterna
bortfalla, och endast den sats betalas med
förhöjning, som sättes efter kl. 7 på aftonen.
Det blefve alltså i genomsnitt ett afdrag från
arbetarnes inkomster, ty den procent-förhöjning
de förut erhållit för det under dagen
värk-stälda arbetet skulle nu indragas.
Men låtom oss antaga att samma förhöjda
beräkning som hittills skulle betalas åt
hvardera personalerna, kunde förslaget ens då vara
antagligt? Nej! ty sättaren skulle förmodligen,
om anordningar vidtoges för
morgontidningarnas sättning i likhet med det gjorda förslaget,
beröfvas hälften af sitt arbete och följaktligen
skulle äfven hans inkomster minskas med
hälften. Med en sådan inkomst skall han
knapt kunna lifnära sig, och ingen skulle
önska sig det sämre. Meningen har ej varit
att minska inkomsten per sättare genom att
fördela arbetet på flere personer än som
behöfves för tidningens fullbordande under
ständigt arbete ett visst antal timmar, utan var
det tidningssättarnes önskan att redaktionerna
skulle lämna manuskript tillräckligt efter hand,
på det att ej arbetarne sysslolöse behöfde
tillbringa sin tid i arbetslokalen, och att så myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
