Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUTENBERG
finska ZTypografförbundets organ
N:0 48=49 (12-13) 5uomen Kiria^a]a^ori äänenkannattaja
Juli
1
Heinäkuu
prenumerationspris — tilaushinta
Helt år — Koko vuosikerta .... 5 m.
Halft år — Puoli vuosi......3 „
Postportot inber. — Postimaksu siihen luettuna.
Losnummer — Irtonaisnumero à 30 p.
j\nsvarig redaktör: Vastaava toimittaja:
O. Ä. N\?man
Adr.: Grasviksg. 10. Osote: Ruoholahdenk. 10.
)\nnonspris — ilmoitushinta
Per petitrad .
Petiiti-riviltä.
•25
8:de årgången
1900
8:s vuosikerta
Finska Tpgrafförlmdet. Suomen Kirjaltsyaiiitto.
Ilmoitettuja jäseniä. Anmälda medlemmar.
Helsingin osastosta: — Från Helsingfors
afdelning: Malin, Gustaf, 1., s., !% 77. — Liljefors, Evert
Tyyni, 1., s., ’»/, 65.
Yhtyneitä jäseniä. Inträdande medlemmar.
Savonlinnan osastosta: — Från Ky slotts
afdelning: 1293. Immonen, Uno.
Kuopion osastosta: — Från Kuopio afdelning:
1294. Mönkkönen, Olga Mathilda.
Helsingin osastosta: — Från Helsingfors
afdelning: 1295. Brandt, Hjalmar.
Hämeenlinnan osastosta: — Från Tavastehus
afdelning: 1296. Grönroos, Viktor Aleksander.
Muuttaneita jäseniä. Afflyttade medlemmar.
795. Sandström, M. A., Sortavalasta Tampereelle,
från Sordavala tili Tammerfors. — 1253. Savolainen,
E., Kuopiosta Tampereelle, fran Kuopio tili Tammerfors.
Eronneita jäseniä. Utgående medlemmar.
164. Jäger, Hj., 864. Hällstén. F., 147. Hällstén,
B., 161. Liimatainen, K., 458. Wennberg, O., 479.
Öhrnberg, Hj., 1162. Härkönen, Aleksandra, omasta
pyynnöstä, pa egen begäran. — 1163. Härkönen, Olga,
433. Lehtinen, K. W., eronneet ammatista, upphört
med yrket.
ettemme ole niitä ,,Juudaksia, jotka pettivät
lippunsa", joiksi sanomalehti ,,Vasa Nyheter" meitä
nimittää.
Kuten mainittiin, ovat kovat leipäkamppailut
odotettavissa ja apua emme kerjää. Siis olisi
aikoinaan mietittävä keinoja tämän hädän
lieventämiseksi. Rahastot tätä varten ovat
mitättömän pienet. Ainoana keinona on ensi aluksi
koettaa puristaa nälkävyötä mahdollisimman
tiukalle ja kovimman tarpeen tullessa
mahdol-simman suuressa määrässä avustaa toisiamme.
Jos puhtaat keinot eivät auta, niin
kuolkaamme rehellisinä Suomen kansalaisina —
nälkään!
Kovat leipähuolet
näyttävät olevan tulossa kirjaltajille siitä
päättäen, että sanomalehtien lakkautukset aina yhä
jatkuvat. Viimeksi on sanomalehti ,,Nya
Pres-sen"’in ainiaaksi lakkautuksen johdosta taas
pa-riltakymmeneltä kirjaltajalta riistetty
tarpeellinen toimeentulo ja yhä uusia uhkauksia liikkuu
ilmassa.
Että kirjaltajat tästä enemmin saavat kärsiä,
johtuu siitä, että heiltä vapaan sanan
tukahdus-tilaan jouduttua, tämän sanan monistajina
myöskin katoaa leipä. Mutta vielä
huolehdittavam-malta tuntuu se, että juuri ne miehet, jotka
ovat tämän vapaan sanan ensimäisiä vartioita,
ovat tähänkin vielä koittaneet lisätä kiveä
kiven päälle. Sillä silloin, kuin
sanomalehti-miehet, jotka muutenkin ovat paremmassa
taloudellisessa asemassa kuin me kirjaltajat,
keräsivät yleisöltä satojatuhansia markkoja
aineellisen toimeentulonsa turvaamiseksi, myöskin
samaan aikaan koettivat vaikuttaa siihenkin
suuntaan, että yleisön myötätuntoisuus tällaisissa
ta-tapauksissa tulisi meitä kirjaltajia kohden
kylmenemään. Tätä todistanee seuraavakin ote
sanomalehti ,,Pohjalaisesta":
,,Varuillaan olo on suunnattava siihen, että
muu yhteiskunta ei vastedes anna kannatustaan
eikä avustustaan rahastojen hankkimiseksi, jotka
,,apukassan" kauniilla ja venyvällä nimityksellä
eivät tarkoita muuta kuin pakoittaa ennestään
moninkerroin raskautettuja isäntiä täyttämään
’ työväestön perustelemattomat vaatimukset".
Missä määrin nämätkin sanat ovat omiaan
yhteensitomaan eri kansanainekset toisiinsa
nykyään koettelemuksen alaisena olevan
kansallisen olemassaolon säilyttämiseksi, siihen emme
ole vastausta velkaa. Mutta jääköön se näitten
sanomalehtimiesten harkittavaksi.
Jos voimamme aineellisuuteen nähden
olisivat kin pienemmät, kuin ,,muun yhteiskunnan",
niin olkoon velvollisuutemme sittenkin todistaa,
Om tariffrågan i Stoekholm
skrifver Hj. Blomgren i ,,Nordisk
Boktryekare-konst" följande äfven i våra förhållanden
be-aktansvärda ord.
Den 31 december detta år upphör den
nu gällande tariffen för sättare och
maskintryckare i Stockholm att gälla, och arbetena för
att åstadkomma en ny tariff äro redan
påbörjade. Under de tre år, som snart gått sedan
senaste lönerörelse, ha sådana ekonomiska
förhållanden inträdt, att den nuvarande tariffen
icke längre kan anses tillfyllestgörande och
gäller detta särskildt Stockholmsförhållandena.
Huru bör då den nya tariffen se ut? har
man frågat sig, och svaren ha utfallit olika.
Några ha nöjt sig med beräkningens höjning
till 35- öre pr 1,000 bokstäfver, andra ha
påyrkat 40, en del till och med 50 öre.
Men flertalet af sättarne ha sagt: tag
fullständigt bort beräkningen och gif oss, i likhet
med tryckarne, veckolön öfver hela linien.
Vid ett allmänt möte mellan Stockholms
typografer den 4 februari uttalade man sig
äfven enhälligt för beräkningssystemets slopande,
och vid en veckan därefter värkstäld
omröstning mellan enbart sättare vann äfven denna
mening stor majoritet. Den af Typografiska
Föreningen utsedda tariffkomitén utarbetade
därefter en veckolöns tariff, hvilken redan tagits
till behandling inom föreningen.
Frågan om beräkningssystemets afskaffande
är sålunda, som vi se, för närvarande en
brännande fråga, åtminstone i Stoekholm, och
det kan därför icke vara ur vägen att något
skärskåda detta system och dess verkningar.
Boktryckarne å sin sida åsyftade
förmodligen ined beräkningssystemets införande
spär-radt intresse och ökad flit — och därmed ökad
produktion — af arbetarna, då konkurrensen
allt mer tryckte prisen nedåt. Sättarne å
andra sidan resonnerade, förmodar jag, ungefär
som så: nu ha vi vår fullständiga frihet att
arbeta när vi behaga och hur mycket vi
behaga. Vi kunna taga oss ledigt på måndagar
\ och tisdagar, och sedan kunna vi arbeta så
mycket ifrigare de öfriga dagarna i veckan och,
om så behöfves, taga litet af nätterna till hjälp,
så få vi ändå „plan". Och att denna
tankegång äfven omsattes i praktiken, veta vi.
Men tiderna ha väsentligt förändrats på
ett tiotal år. Det går i allmänhet icke an
numera att arbeta när man behagar, utan
bok-trvckarne fordra strängt, att arbetstiden skall
iakttagas, och äfven Svenska Typografförbun-
det, arbetarnes egen organisation, har sett sig
tvungen att i detta fall ställa sig på
principalernas sida för att kunna upprätthålla
betalningen för öfvertidsarbete och för att en gång
kunna genomföra krafvet på en normalarbetsdag.
Icke heller får man arbeta hur mycket
man vill. Då brådska råder — och det är
numera alltid, då något arbete finnes — så
fordras af sättaren ett intensivt arbete, nästan
öfver förmågan, men dagen därefter, då ban
kanske tycker sig ha bättre arbetslust, fins
måhända ingenting att göra.
Sålunda har beräkningssystemet — iföljd
af den massa olägenheter det medför — visat
—
sig icke kunna infria de förhoppningar,
sättarne stält på detsamma, så mycket mer som
det allt mer blifvit klart, att, åtminstone efter
nuvarande beräkningsgrund, det icke kan
förskaffa flertalet af yrkets utöfvare nödvändig
inkomst. Skulle detta kunna ernås genom
beräkningen, borde man de veckor, då man har
fullt med arbete, utan svårighet kunna förtjäna
40, 50 à 60 kronor, så att man kunde lägga
af något till de tider, då arbete tryter. Men
en hvar vet, att en s. k. oxsättare — och de
äro ju i stor majoritet — icke gärna kan
komma upp knapt till 20 kronor de" veckor
han har fullt upp att göra. Hvad skall ban
då lefva af, när arbete saknas?
Tariffen stadgar visserligen 30 öre för
1,000 bokstäfver — men dessa skola levereras
felfria! Alltså måste enhvar sättare för att
förtjäna 30 öre lägga af och sätta upp 1,000
bokstäfver, draga af dem för hemmaläsning,
korrigera desamma och ånyo draga af till
författarekorrektur — samt slutligen revidera dem!
Det vill sannerligen färdighet till för att
förtjäna exempelvis 20 kronor pr vecka.
En och annan sättare, som kanske just
genom beräkningssystemet — vant sig vid
oordning både i arbetet och lefnadssättet, tycker
måhända, trots de små förtjänsterna, att
systemet är bra, men är ban familjefar, så tycker
han nog icke så. Han vill i så fall gärna ha
någon som helst garanti för att kunna genom
sitt arbete uppehålla sig och de sina, och han
offrar säkert hellre något af den beprisade
friheten, än ban riskerar att låta de sina sakna
det nödvändigaste. Och alldeles tydligt säljer
ban den hellre än ban skänker bort den, som
ban i annat fall torde få göra, sedan
boktryckarne nu börjat fordra äfven af
beräkningssät-tarne ett noggrant iakttagande af arbetstiden,
både i goda och dåliga tider.
De erfarenheter om ackordsarbetet, som
vi typografer gjort, ha äfven gjorts i de flesta
andra yrken, och de ha i allmänhet redan långt före
oss förstått att antingen få det belt afskaffadt
eller ock så regleradt, att det icke blifvit så
skadligt som för oss. Där ackordsarbete ännu
förekommer, användes det endast i så fall, att
förtjänsten därigenom öfverstiger veckolönen
eller timpenningen, såsom bland järnarbetare,
målare m. fi. Bland skräddarne — i hvilkas
yrke dock, till följd af hemarbetet, svåra
missförhållanden existera — är beräkningen så hög
i jämförelse med vår, att’ förtjänsten under
,,den goda tiden" med god hushållning
verkligen kan något så när uppväga „den dåliga
tidens" arbetslöshet.
Genom införandet af fast veckolön skulle
alltså för sättaren i första rummet vinnas, bort-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
