Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 41 (11]
GUTENBERG
75
för hvarje typ. Sättningen sker medels
klaviatur och för hvarje slag på tangenten faller
en stil ned på en under cylindern anbragt
hastigt roterande skifva, som för den till sin plats
i raden. Utslutningen sker för hand, hvilket
gör att det ej kan bli den hastighet som på
andra maskiner, där den sker automatiskt.
Maskinen skötes af en person, placerad på en
särskildt konstruerad stol, hvarpå sättaren
svänger sig mellan tangentbordet och den ränna,
hvari stilen kommer.
,,Juxtij’ei-"’ var tydligen en maskin af samma
konstruktion som „Simplex", fastän med
mekanisk utslutningsapparat, men denna maskin
kom ej i gång medan vi voro kvar i Paris.
Flere snällprässar voro utställda Alla med
ständigt roterande cylindrar, luftbuffertar och
höjbara cylindrar och valsverk. Främst bland
dessa kom The Miele, en präss, som redan är
införd i Sverige och hvaraf Centraltryckeriet i
Stockholm har flera. På denna maskin
trycktes 2,100 ex. illustrationstryck pr timme. Äfven
sågo vi prof på vackert färgtryck, ända till 8
färger, utgånget från denna präss.
Vidare fanns det Optimas, för hvilken
bolaget Mekanikus är agent i Sverige, och The
Century m. fi.
Harris Automatic Press är såsom namnet
anger, en präss med automatisk iläggning. I
denna präss trycktes visitkort och kuvert ända
till 13,000 ex. i timmen.
M. F. G. Hamilton & C:o har en stor
utställning med tryckerimateriel af alla slag.
Kaster och regaler samt stilar och ornamenter
af metall och trä, vinkelhakar och skepp.
An-• märkningsvärd var den mängd materiel af med
olja konserveradt trä, som de visade. Där
fanns till och med mellanslag af trä.
Yrkesskolor.
I fråga om dessa står Frankrike mycket högt,
och inom vårt yrke finnas många sådana skolor
i Paris, de flesta i samband med de stora
tryckerierna. Det finnes äfven alldeles fristående
skolor, som åtnjuta stadsunderstöd, af hvilka
en ända till 200,000 francs pr år.
Vi gjorde besök i ett par af dessa och vill
jag här försöka beskrifva deras organisation och
arbetssätt.
L’Ecole Gutenberg är inrymd i ett litet
anspråkslöst hus i en af Paris utkanter vid rue
Denfert-Rochereau n:r 77. Lokalen, som är
synnerligen lämplig, sund och rymlig, består
af tre rum, hvaraf ett för föreståndaren, ett
inredt till sätteri, där äfven finnes en handpräss,
och en skolsal, där föreläsningar hållas och
boklig undervisning meddelas. Denna anstalt
är en yrkesskola för typografer, hvilken icke
utgör någon afdelning af eller står i någon
förbindelse med något enskildt
tryckerietablisse-ment, ej häller utför beställningar från
allmänheten. Den är alltså en ren läroanstalt med
uteslutande svfte att till skickliga typografer
utbilda sina elever.
Skolan grundades på initiativ af
typografsyndikatet genom en år 1883 bildad association
och med penningmedel, som åstadkommos
genom subskription af för den franska
typografiens höjande intresserade personer. Den har,
alltsedan den öppnades den 1 januari 1886,
åtnjutit årligt statsunderstöd, varierande mellan
500 och 3,000 francs. Skolan och dess
egendom öfverlämnades i juni 1890 af det
förvaltningsråd, som dittills haft dess angelägenheter
om hand, till typografsyndikatet, som genom
sin byråchef utöfvar den allmänna ledningen
af anstalten, hvilken närmast är anförtrodt åt
en föreståndare („directeur"), med hvilken
särskilda lärare samverka.
Skolan mottager såsom lärjungar, dels och
hufvudsakligast gossar af fyllda 13 års ålder,
som afslutat sin folkskolekurs (hvilket i
Frankrike i regel sker med trettonde året), dels
ynglingar eller unga män, som efter att i regel
hafva genomgått högre allmänt läroverk vilja,
med hänsyn till sin blifvande lefnadsbana, sätta
sig in i typografyrkets praktik. De förra er-
hålla all undervisning kostnadsfritt, de senare
betala 25 francs i månaden. Den kortaste tid,
för hvilken de senare antagas, är ett år, under
det den ordinarie lärotiden annars är tre år,
efter hvilkas utgång de lärjungar af den första
kategorien, som tillfredsställande bestått den
med dem anställda afgångspröfningen, genom
skolförvaltningens försorg erhålla anställning
inom yrket. Undantagsvis kunna äldre
personer, som i egenskap af blifvande intressenter
i någon tryckeriaffär under 3—6 månader vilja
skaffa sig en inblick i yrket, erhålla inträde i
skolan såsom betalande elever.
Del dagliga arbetet i skolan, hvilket tager
sin början under tiden 1 april—31 sept. kl. 8
f. m. och 1 oktober—31 mars kl. half 9 och
slutar kl. 6 e. m., omfattar dels den egentliga
yrkesundervisningen, d. v. s. typografiska
arbeten under yrkeslärares ledning eller
öfverinseende, dels en fortgående kurs i vanliga
skolämnen, en fortsättningskurs till folkskolan, hvari
dock äfven ingår boktryckerikonstens historia,
läsning af allehanda stilar, af svåra manuskript,
matematiska tecken m. m. som är af särskild
vigt för en typograf. Åt denna undervisning
egnas 1 ’/a—2 timmar dagligen (kl. 10—12);
åt den grundliga yrkesundervisningen sju
timmar; 1 l/» timmar är anslaget till måltider
och hvila. (Forts.)
De olika försöken att på icke
mekanisk väg förenkla
sättningen.
(Forts. fr. n:o 10.)
Med allt det nya som infördes, kunde det
icke förundra någon, alt äfven den gamla,
århundraden igenom, praktiserade formen af
noggrant begräsade rader äfven skulle skakas i
sina grundvalar. Det var politiken, som var
orsaken till denna omstörtning af de enklaste
och på samma gång strängaste reglerna. Och
från det mörkaste Ryssland kom impulsen. En
stor del af intelligensen i Ryssland, som var
missnöjd med de sociala förhållandena, sökte
att för sin sak genom prässen vinna anhängare.
Med typografien antingen alldeles obekanta
eller litet förtrogna personer satte och tryckte i
de hemliga nihilistboktryckerierna de
upphetsande och svafveldoftande uppropen till
motstånd mot tyranniet. Att dessa upprop, satta
och tryckta under medvetande af, att upptäckt
vore detsamma, som evig inspärrning eller död,
ej skulle blifva några mästerverk, är ju klart.
Dårför finna vi en otalig mängd af upprop och
proklamationer, i hvilka på den valda
spaltbredden så många ord äro hopträngda, som
kunna gå in, medan på andra rader, där icke
ett helt ord gick in, raden är utfylld med
ut-slutning. Först använd på nihilisttryckerierna
upptogs metoden sedan äfven af likasinnade i
London och användes först i England och senare
i Amerika vid de för Ryssland bestämda
flygskrifterna. Snart började äfven anarkisterna i
sina tidningar införa den af nihilisterna
,,uppfunna" sättmetoden, antagligen för att vilseleda
myndigheterna, som då skulle tro, att då
sättningen såg så ovanlig ut, den möjligen kunde
vara utförd i något tryckeri.
Hvad dessa inom facket obildade först gjort,
för att vinna tid, men som dock stred mot alla
typografiska regler, ådrog sig snart fackmäns
uppmärksamhet. Man insåg, hur mycket tid
man skulle kunna spara, genom att uppgifva
utslutningen af raderna. År 1895 framkastade
den i New-York utkommande anarkisttidningen
„Liberty" det förslaget, att sättarna skulle
hädanefter sätla med endast halfvor mellan orden, så
att alla mellanrum blefve lika och att det vid
slutet af hvarje rad uppståndna tomrummet
skulle fyllas med utslutning. Detta förslag vardt
ej framkastadt för döfva öron; mr Benjamin
Tucker, utgifvare af ,,Liberty" omsatte det i
praktiken. Fördelarna voro rätt beaktansvärda.
Lika mellanrum mellan orden vore angenämare
för den läsandes ögon, dertill kom lättare
korrigering, stor tidsbesparing vid såväl sättning
som afläggning. Vid sättmaskiner skulle denna
slags sättning blifva af stort värde. Därtill
kommer ännu en fördel, näml. den, att en mindre
duglig sättare, för hvilken utslutning och
korrigering varit verkliga slipstenar, skulle blifva
fullt så god som någon annan. Den ene skulle
endast genom större grad af snabbhet kunna
framstå framför den andre. För att visa huru
sättningen tar sig ut, lämnas här nedan ett prof
utgörande Tuckers förklaring öfver det nya
sältmanéret:
Den af „Liberty" upptagna typografiska
reformen består i afskaffandet af hvad
sättaren menar med „utslutning". När sättaren
nu kommer till slutet af en rad och ser, att
rum saknas för efterföljande rad eller
stafvelse, går han icke till väga som förut, utan
utfyller tomrummet, utan att förändra den
ursprungliga utslutningen. Som följd häraf blir
det tryckta i högra kanten icke lika jämt som
på den venstra. Från ästetisk synpunkt är
det nya manéret ett framsteg, ty allt
mellanrum mellan orden är lika, blir därigenom för
ögat angenämare och underlättar läsningen.
Från ekonomisk synpunkt är den nya
metoden ovärderlig i det att den gör
sättningskostnaden närmare 30 proc. billigare. Denna
metod är lika användbar såväl för verk- som
för tidningssättning och ingen kunskap behöfs
för sättning efter denna metod.
En bekant engelsk författare Jolin H.
Mackay lät 1896 utgifva en samling noveller,
satta enl. Tuckers metod.
Hela den typografiska världen har med
mycket blandade känslor mottagit denna
senaste yttring af satsförenkling, men att den så
småningom kommer att arbeta sig igenom och
nedrifva gamla skrankor är ej omöjligt.
Sedan ett par år sättes en tidning i London
enl. denna metod: ,,Natural food, a journal
devoted to health and the higher life".
Bland de metoder, som sedan femtio år
försökts, för att förenkla sättningen utan maskiner
äro nog många här uteglömda. Men att
förenkla saltningen har alltid varit hvarje sättares
tanke. Han samlar ju vid vissa arbeten ofta
förekommande ord, ändelser o. d., det blir
1’or-tel, tyska ordet Vorteil (fördel), men detta är
ju också ett slags satsförenkling.
För att förenkla sättningen hafva vidare
stenografin, telegrafen, telefonen, gjutmaskinen,
ja till och med läran om kroppars specifika
vigt tagits i anspråk. Knappt hade Edison
uppfunnit fonografen förr än äfven denna fick
visa hvad den dugde till i det svarta gardets
tjänst.
Stenografien kom först till användning. Man
försökte nämligen att låta sättaren sätta direkt
från stenograiiimet. Härigenom tänkte man spara
den tid, som annars åtginge för
stenogram-mets öfverförande till vanlig skrift. Det är dock
en känd sak, att den ena stenografen sällan
flytande kan läsa, hvad hans kollega i flygande
fläng nedskrifvit: dessutom har ju hvarje
stenograf sina egna förkortningar; i stället för att
blifva en förenkling af sättningen visade den
sig blifva motsatsen och slopades.
Helt annorlunda tedde sig saken, då man
sökte ersätta stenograferna med automatisk
arbetande „stenografmaskiner"*). Med dessa
maskiner ville man slå två flugor i en smäll.
Stenograferna skulle slippa ifrån både den
ansträngande stenograferingen samt
reproducerin-gen till vanlig skrift. Stenogrammet kunde utan
dröjsmål lämnas i händerna åt en med
maskintekniken förtrogen sättare. Försök hafva utförts
både i italienska senaten 1880 och i franska
deputeradekammaren 1881. Andra försök med
*) Den första ined framgång arbetande
stenograf-maskinen uppfanns af den italienske professorn
Antonio Miehelä, som ledde försöken i såväl italienska
senaten som franska deputeradekammaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
