Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUTENBERG
N: o 2
10
ket icke är händelsen med de lagar, som äro
af de förstnämnda naturerna. Hos oss finnas
majoritetslagar endast i föreningsväsendet; och
man får därför kanske icke så mycket undra
på, att folk i allmänhet icke med gladt mod
ställer sig de allmänna lagar till efterrättelse,
då man ofta är i tillfälle att se, huru de,
hvilka stående i bildning mycket öfver
arbetarne respektera dessa lagar och endast
skenbart tillförsäkra massorna någon rättvisa. Se
där den hufvudsakliga orsaken, hvarför finnen
i allmänhet bär afsky för ordet disciplin (=
lydnad tukt och ordning); han är lyckligtvis
icke dummare, än att han inser, det de lagar,
som påbjudas honom till efterlefnad, i mångt
och mycket äro motsatsen till hvad de borde
vara: ett medel till god sammanlefnad, god
ordning för den gemensamma trefnaden.
I töreningsväsendet hafva vi majoritetslagar,
sade vi. Ja, så vida ledamöterna mangrant
infinna sig vid de sammanträden, då lagarna
stiftas. Men det är just hvad de beklagligtvis
icke alltid göra, utan öfverlåta detta åt några
få påpassliga, kanske mera intresserade, icke
sällan en falang. Härigenom tager lätt
föreningsväsendet skada, råkar i vanrykte, då man
efteråt beklagar sig öfver, ja, ofta nog fördömer
de fattade besluten. Men hvems eller hvilkas
är skulden till att beslut kunnat fattas, som
icke har majoritet för sig ? Jo, liknöjdhetens,
ledamöternas egen försummelse att infinna sig
tor att i meningsutbyte eller omröstning gifva
sin mening tillkänna. Strängt taget borde de
således icke beklaga sig ty den dom, de uttala
öfver det eller de fattade besluten, hafva de
uttalat öfver sig själfva, då ingen som fullgjort
sina skyldigheter till föreningen (det lilla
samhället) är utestängd från att gifva sin mening
tillkänna. Annorlunda är det med de allmänna
lagar, som för det stora samhället stiftas; i
rådslagen därom eger endast ett fåtal rätt att
deltaga och däribland förnämligast de hvilka
kommit i besittning af jordiska egodelar och hvilka
i följd däraf hvarken kunna äga kännedom om
det stora flertalets behof och önskningar eller
tänkas vilja göra något för dettas bästa.
De lagar (reglementen, stadgar) vi sålunda
själfva stiftat eller varit betättigade med om att
stifta, bör man sålunda med gladt mod och
intresse kunna efterlefva. Men gör man i
allmänhet detta ? Ahnej det kinkas ganska ofta
häremot; och detta är ett mycket dåligt tecken.
Det bevisar att vår moraliska känsla genom
de yttre omständigheter, under hvilka vi lefva,
kommit på afvägar. Får detta obehindradt
fortgå, så urartar det så ofantligt lätt och kom-
mer att värka på alla områden.
Moralitetskänslan böra vi skatta högt, den måste vara
på samma gång vår ledstjärna och vårt kanske
kraftigaste vapen i de strider vi hafva att
utkämpa mot de egoister som icke känna ordet
moral annat än till namnet. Fram därför med
korrigeringsvärktygen och ändra oförtöfvadt
hvad som är anmärkt och äfven annat som I
finnen nödigt.
De väktare som tillsatts för öfvervakandet af
stadgarnas efterlefnad, ha icke samma makt
och myndighet som vaktarena i det stora
samhället, och godt är det, ty benägenhet
förmaktmissbruk saknas visserligen icke häller på
vårt område. Men individen anser sig väl
litet bunden af stadgar och förmenar att det
icke väl kan vara så farligt om han bryter
däremot. Ja, fall saknas icke, där stadgebrott
nödgats påvisas af vaktarena, men i stället för
att, som sig bort, individen däraf skulle låta
sig rätta, har han ansett sig vara kränkt i sin
individuella frihet. Vaktarena, med sin
inskränkta makt ha således ofta rätt svårt att
upprätthålla den hälgd för stadgarna, som borde
vara alldeles gifven. Visserligen finnes här det
radikala medlet att utesluta sådana medlemmar,
men man drar sig därför i det längsta; man
vill söka fasthålla länkarna i brödrakedjan, i
förhoppning att de slutligen skola lära sig inse
nödvändigheten af disciplin, icke genom det
tvång, som af det stora samhället användes,
utan af öfvertygelse.
Om vi nu tänka oss, att ingen förening
gärna kan finnas, utan att ha ett bestämdt
mål sig föresatt, så bör man ock kunna inse,
hur nödvändigt det är att den frivilligt antagna
lagen noga efterlefves, såvida den icke af
okunnighet eller öfvermod blifvit bemängd med
bestämmelser, som man bort kunna inse under
förhandenvarande förhållanden vara outförbara.
Disciplin bör äfven här förefinnas, men dess
stränga upprätthållande skulle föra till
undergång. Därför är nödvändigt att man väl tager
sig tillvara, vid upprättandet af stadgar, för
öfverdrifter. Men vill man komma till det
föresätta målet är alldeles gifvet . att alla
ehdräkteligen måste arbeta efter den en gång
utstakade planen. .Det kan visserligen synas
för en, som man lättare skulle kunna komma
dit man vill på en annan, af honom bättre
ansedd väg, af en annan genom beträdande
af den eller den vägen o. s. v. Men den
väg, äfven om det är den längsta och
besvärligaste, måste väljas, som af flertalet kan fattas.
Således måste den individeulla åsikten
underordnas det stora helas bästa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
