Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 12
GUTENBERG
104
själfva förut varit arbetare, de flesta således
fullt medvetna om den ytterst ledsamma
ställningen att stå under en brutal förmans
kommando. Men hafva de lyckats att själfva
intaga en förmans plats, så är bladet omvändt.
Det är, som med ens en stark vindkåre
kommit och tagit med sig alla hågkomster från
forna tider eller kanske inte längre se’n än i
går. I ett nu försvinna alla föruthafda
meningar om arbetarens ställning, om hans nöd och
lidanden, om hans låga betalning, om hans
lifsuppoffrande arbete, .om den trånga och
osunda lokalen etc. Sådana tankar finnes icke
mer. Nu är det den åt arbetsgifvaresidan
lutande förre arbetaren, numera faktorn, hvilken
anser sin nuvarande ställning sådan, att han
alldeles glömt sitt ursprung.
Den är särskildt anmärkningsvärd denna
hans uppfattning om sin ställning, isynnerhet
vid uppgörande af arbetspris. Han har redan
på andra dagen så väl satt sig in i sin
situation, att om en arbetsprisfråga förekommer
till hans afgörande, man kan vara säker på,
om det möjligen skulle bli meningsskilnad
angående prisets storlek, att han till det minsta
om ens något tager hänsyn till de argumenter
arbetaren framlägger. „Vi kunna icke betala“,
heter det.
Vi vilja emellertid icke nu hålla oss särskildt
till faktorn i hans ställning såsom
arbetsvärderare; till denna hans ställning — t. o. m.
svåra ställning mången gång, erkänna vi —■
bidraga ju så många „öfverordnade“ orsaker.
Vi önska icke ens relatera i hans lättvindiga
sätt att bedöma arbetet, när han har en
„korrigeringsnota“ framför sig — det är för öfrigt
så allmänt bekant. Ja, vi skola t. o. m.
utesluta att tala om det afskyvärda
„guldgossesystemet“, hvilket ännu florerar t. o. m. å våra
större tryckerier. Nej, det är andra
egenskaper våra aktade förmän lägga i dagen, som
icke kan skada att omtalas och hvilka
egenskaper utmynna i ett slags tryck, som lägger
sig mer på själen än egentligen i
penningepungen.
När t. ex. en person blifvit förman tycker
han sig vara allt och ser med förkrossande
nedlåtenhet på en stackars arbetare. Han
anser sig t. o. m. så högt uppsatt, att han knappt
tror sig kunna tala till honom, såvidt det icke
är tvång, såsom om arbetsangelägenheter eller
dylikt. Det faller den värda förmannen aldrig
in, att han i intellektuelt afseende mången
gång står under den vanliga arbetaren (ty
sällan är det intelligensen, som tages hänsyn till
vid utnämningen). Han anser sig blott och
bart vara en öfver arbetaren stående person,
och därmed jämt.
Ingenting är väl mera skaft än detta! Ty
han är icke mer och icke mindre än arbetets
ledare, men har ingen som hälst makt öfver
arbetaren såsom människa. Går högmodet
hos honom så långt att, såsom värkligen lär
ha händt på ett tryckeri, han öppet och
otvetydigt visar sitt förakt för hvad en arbetare
kan ha att andraga, och till på köpet under
tider af svår arbetslöshet, anser det hånfulla
„skämtet“ passande såsom sällskap åt den
„bit“ han behagar kasta åt den öfver honom
i intelligens men under i ekonomiskt afseende
stående arbetaren, då kan han med fog anses
vara värdig att gå i spetsen för sina värda
meningsfränder!
Så hafva vi en annan klass af faktorer,
hvilka, i och med de äro ~rättvisa“ och
„arbetarevänliga“ hafva det svårt att själfva hålla
sig uppe i höjden, utan hvar dag skådar med
förskräckelse sitt hiskeliga fall. Dessa kunna
delas i två slag: de, hvars principal tycker att
deras löner äro för stora och icke har råd att
betala dem; och de, hvilka af en eller annan
orsak icke äro tålta af sin principal.
Bägge dessa kategoriers representanter följa
emellertid samma system i arbetet för att hålla
sig kvar.
Den förstnämnda värda herrn sätter ned
arbetarnes löner, så att arbetsgifvarens utgifter
minskas och han själf får ha sin lön kvar;
den senare sätter ned arbetarnes löner för att
förklara sin missnöjde principal att han
(taktorn) kan lindra dennes omkostnader och
därmedels visa, att han är duglig för platsen, ja,
oumbärlig. Och i vanligaste fall lyckas det;
isynnerhet där principalen icke är fackman.
Att nämna de många fall inom vårt yrke, då
faktorn icke anser sig vara hågad att ingå på
något slags resonnemang med arbetaren, utan
i stället föredrager den vida bekvämare och
med all „logisk“ skärpa öfvertygande
handlingen att visa arbetareu på dörren med den
vänliga påminnelsen, att om icke han är nöjd,
så kan han fortast möjligt försvinna från
tryckeriet, är nästan obehöfligt. Rättvisligen böra
vi dock erkänna, att hrr principaler lite
hvarstädes hafva all anledning att dela äran med
sina faktorer i detta fall.
Då vi ha ansett oss befogade att uttala oss
i denna „gren“ inom vårt yrke, har det skett
närmast i anledning af en nyligen timad
händelse som vi möjligen skall blifva i tillfälle att
närmare relatera framdeles, hvarföre vi dock
nu velat i allmänna ordalag omnämna en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
