Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Andra boken. Arbetet - 7. Straxt en fara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
vild häftighet rusa in i Douvresundet. De första vågorna
hördes redan dåna. Denna flod, en hela Atlantens
springflod, skulle ha hela oceanen bakom sig. Ingen stormby,
som rörde upp sjön, intet vindens ursinne, men en enda
allhärskande våg med en drifkraft, som, utgången från
Amerika, under den tusen mil långa färden öfver Atlanten
hunnit växa till en, öfverväldigande styrka. Denna
gigantiska våg skulle möta gapet till Douvrepasset, bryta sig
mot de båda klipptornen och, uppsvälld af floden,
tillbakastött af klippan, jäktad af brisen, med våld anfalla skäret,
med hela den hindrade och hämmade vågens konvulsiviska
ursinne tränga in mellan de båda klippväggarna, där träffa
på båten och Durande och slå dem i spillror.
Mot denna fara behöfde Gilliatt en sköld. Han hade
den.
Man måste hindra floden att tränga in på en gång
genast vid första anloppet, spärra passagen för honom utan
att därför alldeles vägra honom att slippa in, göra honom
motstånd och ge efter för hans påtryckning, hindra honom
att genom sin pårusning sammanpressas i svalget, hvari hela
faran låg, beröfva honom hans häftighet och brutalitet,
med ett ord, tvinga denna furie att visa sig spak och foglig.
Man måste utbyta hindret som retar mot hindret som
lugnar.
Djärf och vig som stengeten bland bergen eller
sapajoapan i skogen, begagnande minsta ojämnhet i klippan till
fotfäste vid sina farliga, svindlande språng, än kastande sig
i vattnet och simmande mot strömmen, än klättrande
uppför klippan med ett tåg mellan tänderna och en hammare i
handen, lyckades Gilliatt lossa trossen, som höll stycket af
Durandes förskepp hängande fast vid Lilla Douvres fot,
gjorde af tågändar ett slags gångjärn och fäste denna
timmermassa vid de i graniten inslagna grofva järnbultarna,
lät den vrida sig som en slussport på dessa gångjärn, lät
den påträngande floden drifva den att med ena ändan sluta
sig tätt intill Stora Douvre, medan de af tågändar gjorda
gångjärnen höllo den andra ändan fast vid Lilla Douvre,
gjorde medelst de först inslagna järnbultarna ett likadant
fäste i Stora Douvre som förut i Lilla, gjorde väl fast denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
