Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra delen. Gilliat den illistige - Fjärde boken. Hindrets dubbelbottnar - 6. De profundis ad altum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
361
förmådde knappt lyfta upp det fyllda öskaret. Han var
naken och skakade af köld.
Gilliatt kände, att ett hemskt slut nalkades.
Då rann den tanken upp hos honom, att ännu fanns
det en möjlighet: kanske skulle något segel bli synligt ute
på hafvet. En fiskare, som händelsevis passerade i
närheten af skäret, kunde komma honom till hjälp.
Övgonblicket var inne, då en medhjälpare blef absolut
nödvändig. En människa och en lykta, och allt kunde ännu
räddas. Om två hjälptes åt, skulle man lätt ösa båten läns;
väl befriad från vattenmassan, som nu tryckte ned .den,
skulle den flyta upp igen, läckan komma öfver
vattenbrynet, en verklig tätning bli möjlig genom utbyte af stoppen
mot en bordplanka och en ordentlig lagning kunna göras.
I motsatt fall måste han vänta tills det blefve dager, vänta
hela natten, ett farligt dröjsmål, som kunde leda till
fullständig undergång. Gilliatt kände en feberaktig oro.
Om någon fartygslanterna händelsevis läte se sig, kunde
Gilliatt från toppen af Stora Douvre ge signaler. Vädret
var stilla och lugnt, ingen vind, ingen sjö, det var icke
omöjligt, att en människa, som stod på Stora Douvre och under
häftiga rörelser aftecknade sig mot den stjärnklara himmeln,
kunde bli bemärkt. En fartygskapten, ja till och med en
båtskeppare befinner sig icke gärna nattetid i närheten af
Stora Douvre utan att rikta sin kikare på skäret;
försiktigheten bjuder det.
Gilliatt hoppades, att han skulle bli bemärkt.
Han äntrade upp på vraket, fattade om knuttåget och
klättrade upp på Stora Douvre.
Intet segel vid horisonten, ingen lanterna, hafvet var
så långt blicken kunde nå fullkomligt öde.
Intet bistånd möjligt, intet motstånd möjligt.
Gilliatt kände i detta ögonblick något, som han
hittills icke erfarit: han kände sig afväpnad.
Det dunkla ödestvånget var nu hans härskarinna.
Med sin båt, med Durandes maskineri, med all sin möda,
all sin framgång, allt sitt mod tillhörde han nu ödets
afgrund. Han förmådde icke längre kämpa, han blef passiv.
Huru hindra floden att komma, vattnet aått stiga, natten att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
