Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En midsommarnattsdröm. II, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För det jag ej kan råka Hermia.
Gå nu din väg och följ mig icke längre!
Du drar mig hit, hårdhjertade magnet!
Dock är jag icke simpelt jern; mitt hjerta
Som stål är troget: mist din dragningskraft,
Och jag skall mista kraften att dig följa.
Har jag dig lockat? Har jag smickrat dig?
Har jag ej öppet sagt dig, att jag hvarken
Dig älskar eller nånsin kan dig älska?
Och just fördenskull älskar jag dess mer.
Jag är din lilla hund, Demetrius;
Ju mer du slår, dess, mer din hand jag slickar.
Bemöt mig som din hund; slå, sparka mig,
Förakta, glöm mig, ack, men gif mig lof
Ovärdig som jag är, att följa dig.
Kan sämre plats jag tigga i din kärlek, –
En plats som dock för mig så dyrbar är –
Än att af dig behandlas som en hund!
Uppreta icke afskyn i min själ,
Ty jag blir sjuk, om blott jag ser på dig.
Och jag är sjuk, om ej jag ser på dig.
För mycket du din blygsamhet förnärmar,
Då du från staden flyr och lemnar dig
I händer på en man, som ej dig älskar,
Och så åt nattens alla frestelser
Och vilda skogens oråd anförtror
Ditt jungfruliga värdes rikedom.
Din dygd, Demetrius, är mitt försvar.
Det är ej natt, då jag ditt anlet skådar,
Och derför går jag ej i mörker nu.
Ej heller saknar skogen verldars sällskap,
Ty du för Helena är hela verlden.
Hur kan man säga väl, att jag är ensam,
Då hela verlden skådar här på mig?
Jag springer från dig, gömmer mig i snåren
Och lemnar dig åt vilda djurens nåd.
Det vildaste är ej så grymt som du.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
