Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Coriolanus. V, 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Auf.
Likt en man, som blifvit
Förgiftad af sin egen nådegåfva
Och dräpt af sin barmhertighet.
Min höfding,
Om än ni hyser samma plan, till hvilken
Vårt bistånd kräfdes, skola vi er rädda
Från denna bålde man.
Det vet jag ej;
Vi måste efter folket lämpa oss.
Det ej bestämmer sig, så länge striden
Emellan er står på, men dör den ene,
Så får den andre arfvet.
Ja, det vet jag,
Och giltigt är mitt skäl att krossa honom;
Jag hjelpte honom upp, och för hans trohet
Jag gaf mitt ord i pant. Då så han stigit,
Han göt på nya plantor smickrets dagg,
Förförde mina vänner, kufvade
Sitt sinnelag, som städse varit kändt
För hårdhet, oregerlighet och trots.
Hans styfhet, då han sökte konsulatet,
Som han gick miste om af bara stolthet. –
Det var just det jag ville säga. Biltog
För samma stolthet, kom han till min härd
Och räckte mig sin hals; jag mottog honom
Med godt kamratskap, gaf för honom vika
I alla stycken, ja, lät honom välja
För sina planer ut ur hela hären
Det bästa folket, tjente, hjelpte honom
Att samla in en ära, den till slut
Han hel och hållen tog, var stolt utaf
Att sjelf mig stå i vägen. Slutet blef,
Att jag hans dräng, men ej hans like syntes;
Han lönte mig med högförnäma miner,
Som om jag stått uti hans sold.
Ja visst,
Och hela hären undrade. Till slut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
