Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. I, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En sådan herrlig konung, en Apollo
Mot denne Pan: så älskande min moder,
Att han ej tillät himlens vindar gästa
På hennes kind för djerft. O jord och himmel!
Mins jag väl rätt? – Hon hängde ju vid honom,
Som om begärets tillväxt hade ökats
Utaf den kost det njöt. – En månad blott!
Olideliga tanke! Skröplighet,
Ditt namn är qvinna! – Knappt en månad flytt;
Hon än ej hunnit slita ut de skor,
Med dem hon följt min arma faders lik,
En Niobe i tårar; – hon, ja hon –
O himmel! ett oskäligt kreatur
Nog hade längre sörjt – min farbrors maka!
Min faders broders, mer ej lik min far,
Än jag är Hercules. – En månad blott!
Och förr’n af hycklad sorg de salta tårar
Från hennes svullna ögon dunstat bort,
Hon gifte sig! – O synd, att hufvudstupa
Med sådan fart i blodskams läger störta!
Det går ej väl, nej, aldrig går det väl.
Mitt hjerta, brist! min tunga måste tiga.
Ers höghet, hell!
Det fägnar mig att se, att ni mår väl:
Horatio, – eller har jag glömt mig sjelf? –
Ja, han, er arme tjenare för evigt.
Min goda vän, byt detta namn med mig.
Hvad förde dig från Wittenberg, Horatio?
Min dyre prins! – –
Det fägnar mig att träffa er; välkommen! –
Men hör, hvad förde dig från Wittenberg?
Min lust att gå och drifva, dyre prins.
Jag tålte ej din ovän sade så;
Du får det våld ej öfva mot mitt öra,
Att jag må tro ditt eget vittnesbörd
Emot dig sjelf: du är ej någon lätting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
