Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. II, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pådikta honom nu hvad helst du vill,
Dock intet ärerörigt, hör du det.
Men endast slika vilda, yra pojkstreck,
Som vanligtvis med ungdom och med frihet
I sällskap gå.
Som till exempel spela.
Ja, eller dricka, svärja, slåss och gräla
Och springa efter flickor – på sin höjd.
Det skulle göra honom skam, hans nåd.
Visst icke, blott du klandrar med förstånd.
Du får ej lägga honom det till last,
Att verkligen han kommit på förfall,
Det vill jag ej; men andas ut hans fel
Så fint, att de se ut som frihets fläckar,
Eldflingor ur ett hetsigt lynnes krater,
En vildhet och ostyrighet i blodet,
Som alla pojkar hafva.
Men, hans nåd –
Du menar: hvarför?
Ja, min gode herre,
Jag ville veta det.
Se här min plan,
Jag skulle tro, att den är fiffig nog:
Om dessa småfel på min son du diktar,
Som om han kommit liten smul på sned, –
Märk det –
Så har densamme, som du forskar ut,
Måhända någon gång den yngling funnit,
Som frågas om, till dessa felen skyldig
Och slutar ungefär så här diskursen:
"Min vän, min herre," eller "värde herre" –
Allt som man brukar säga der i landet,
När folk man talar till –
Godt, godt, hans nåd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
