Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. II, 1 - Hamlet. II, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi måste säga honom alltihop;
Mer sorg vi röna, om vi dölja detta,
Än hat, om kärleks oråd vi berätta.
Välkomna, Rosenkranz och Gyldenstern!
Ty utom det att efter er vi längtat,
Har ock behofvet utaf eder tjenst
Uppmanat oss att kalla er så hastigt.
Er kunnigt är, hur Hamlet är förvandlad,
Ty så jag kallar det, då ej den inre
Ej heller yttre menskan är sig lik.
Hvad mer än fadrens död det vara kan,
Som så ur sjelfbesinning honom bragt,
Kan jag ej drömma till. Jag ber er båda,
Som fostrades som barn med honom upp
Och utomdess så nära grannar ären
Med Hamlets ungdom och hans böjelser,
Att här vid Danmarks hof ni täcktes dröja
En liten tid och leda honom in
På sällskapsnöjen samt, så vidt som möjligt
Och lägenhet kan hittas, forska ut,
Hvad ondt, oss obekant, som qväljer honom
Och hjelpas kan, om oss det kunnigt blir.
Om er han ofta talat, gode herrar,
Och säkert lefva icke tvänne män,
Dem mer han älskar. Om det er behagar
Att visa oss den artighet och vänskap
Att dröja qvar hos oss en liten tid
Till vår förhoppnings stöd och främjande,
Så vilja ert besök vi så belöna,
Som blott en tacksam konung vill och kan.
Dock täcktes båda deras majestäter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
