Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. III, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tag denna bok och läs.
Med sådan förevändning du bemantlar
Din ensamhet. – Så gör ju menskan ofta,
Då hon tyvärr med fromhet i sin åtbörd
Och gudeliga miner öfversockrar
Hin onde sjelf.
(Afsides). Ack, endast alltför sant!
Hvad bittert styng uti mitt samvete!
Ej skökans kind med konstig färg bemålad
Är glåmigare under sminkets skorpa,
Än mina bragder under fagra ord.
Olideliga börda!
Han kommer, låt oss gömma oss, min kung.
Att vara eller icke vara, det är frågan:[1]
Månn’ ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett haf af qval
Och göra slut på dem med ens. – Att dö –
Att sofva – intet vidare – och veta
Att uti sömnen domna hjerteqvalen
Och alla dessa tusental af marter,
Som äro köttets arfvedel – det vore
En nåd att stilla bedja om. – Att dö,
Att sofva; sofva! Kanske också drömma?
Se, deri ligger knuten! – Ty i döden –
Hvad drömmar i den sömnen månde komma,
När stoftets tunga skrud vi kastat af,
Det tål att tänka på. Den tanken skapar
Vårt hela långa lefvernes elände;
Ty hvem fördroge tidens spe och gissel,
Förtryckets vrånghet, öfvermodets hån,
Föraktad kärleks qval, senfärdig lag,
Närgången embets-högfärd och de sparkar
Odågan ger den tåliga förtjensten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
