Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. IV, 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hor.
Hon envis är och rörd till sina sinnen,
I sanning ömkansvärdt!
Hvad vill hon då?
Hon talar mycket om sin far, hon säger,
Att verlden full af falskhet är, och suckar
Och slår sig för sitt bröst och sparkar halmstrån.
Hon talar halfva meningar och dunkla,
Som ingenting betyda, men som locka
Åhöraren att söka sammanflicka
De brustna lemmarna af hennes tal
Och para dem med sina egna tankar.
En nick, en min, en åtbörd blott af henne
Ger aning om att något tänks derunder,
Man vet ej hvad, men anar dock det värsta.
Då är det bäst att tala henne till,
Hon kan ge fart åt ondt i onda sinnen.
Låt henne komma in. (Horatio går).
Min själ är sjuk, och så är syndens vana,
I hvarje småsak plär den ofärd ana,
Af fruktan att bli spilld den sjelf sig spiller
Och går så blindt i sina egna giller.
Hvar är hennes skönhetsrika majestät af Danmark?
Hur står det till, Ophelia?
Hur känner jag din hjertans kär
Igen bland mången ann?
Han snäckhatt och sandaler bär
Och pilgrimsstaf i hand.
Ack, ljufva flicka, hvarför denna visa?
Säger ni det? Nej, jag ber er, hör. (Sjunger).
Ack, död han är, stolts jungfru min,
Död är han, död och kall.
En torfva nu hans kudde är,
En sten hans fotapall.
Åh, hå!
Men, min Ophelia!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
