Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamlet. V, 1 - Hamlet. V, 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mot glödgad zon sin panna, så att Ossa
En vårta blir! Ja, har du lust att skryta,
Så skräflar jag så bra som nånsin du.
Han är ju rubbad! Hvarje anfall räcker
En liten stund, men straxt han slokar vingen
Så from och tålig som en dufvohona,
Som kläcker under mjuka vingars dun
Guldgula ungar.
Hör mig, bästa herre,
Hvad orsak har ni att mig så bemöta?
Jag alltid älskat er. Dock, det får vara;
Må sjelfva Hercules sitt bästa göra,
En katta spinner, hunden klår sitt öra.[1]
(Går).
Horatio, se åt, hvart han tar vägen.
(Horatio går).
(Till Laertes).
Laertes, låt vårt gårdagssamtal stärka
Ditt tålamod! Vi gripa verket an.
Min goda Gertrud, låt din son bevaka.
Ett monument, och detta lefvande,
Skall denna grafven ha. –
En hvilotimmas ljufva ro är nära,
Låt allt till dess med tålamod oss bära.
Men nog om detta. Till det andra nu:
Du drager väl förloppet dig till minnes?
Hur skulle jag väl glömma det, min prins?
Uti mitt hjerta liksom stridde det,
Jag fick ej sofva; värre tycktes mig
Jag låg, än en rebell i fotblack. – Raskt –
Pris vare raskt beslut, ty djerfva tilltag
Slå ofta bättre ut än djupa planer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
